Sök

Lars Borghem

Betraktelser

Aktuellt citat

När människor håller med mig misstänker jag alltid att jag har fel. (Oscar Wilde)

Utvalt inlägg

Karantänquiz i coronatider

Publicerad i Opulens den 31.3.2020: https://www.opulens.se/opinion/karantanquiz/

Nr 1. Vilket lands regeringschef sade i förra veckan att Europeiska Unionen måste skydda alla europeiska medborgare och lösa problemet med den bristfälliga tillgången till vårdutrustning på en mycket aggressiv marknad?

1. Spanien
x. Ungern
2. Polen

Nr 2. President Donald Trump har utfärdat ett direktiv till guvernörerna i de 50 delstaterna i USA att köpa sin egen medicinska utrustning. Guvernören i New York, Andrew Cuomo, sade på en presskonferens nyligen att behovet av antalet syreventilatorer i New York bedöms till 30 000 och att konkurrensen mellan delstaterna, den federala regeringen och privata sjukhus har gjort så att priser per enhet har ökat från 20 000 dollar till 50 000 dollar på några dagar. Vad kallas den här typen av ekonomiskt system?

1. Självhushållning
x. Planekonomi
2. Marknadsekonomi

Nr 3. Vilken av följande händelser inträffade i förra veckan?

1. En fjärils vingslag i Amazonas orsakade en orkan i Texas
x. Region Stockholm (M, KD, L, Coch MP) med finansregionrådet Irene Svenonius (M) säljer Bromma sjukhus till ett privat bolag (Vectura) där det före detta sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) jobbar.
2. Filippa Reinfeldt sade samtidigt att ”Vi måste naturligtvis ha lika behandling och patienter med detta virus kommer att behandlas gratis och de kommer att behandlas som en del av en gemensam, nationell sjukhusservice”. ”Det finns inte utrymme för allmänt kontra privat när det gäller pandemier.”

Montage: Opulens

Nr 4. Vad var det Donald Trump nyligen skrev på twitter?

1. Anders Tegnell i Sverige är en vit riddare och fina fisken.
x. Jag visste inte ens att Oral B hade en tandkräm.
2. Vi kan inte låta det som ska bota vara värre än själva problemet.

Nr 5. Vem sålde aktier för 3,4 miljarder dollar första veckan i februari när börsen i USA stod som högst och som är 5,5 miljarder rikare (27 mars) än vid det senaste årsskiftet?

1. Jeff Bezos
x. Joe Biden
2. Jim Beam

Nr 6. Vem myntade begreppet helikopterpengar om pengar som släpps ut i samhället för att stimulera inflationen och efterfrågan?

1. Milton Friedman
x. Ayn Rand
2. Milhouse Van Houten

Nr 7. Bill Gates intervjuades i veckan av CNN om coronaviruset. Vad var det han sade att han måste studera närmare på YouTube?

1. Om det är läge att köpa aktier i kryssningsindustrin
x. Hur man tvättar tummen
2. Hur man tillagar sin egen handsprit

Nr 8. Den 70-åriga gurun Baldev Singh som har varit på resa i Italien och Tyskland pekas nu ut som en ”superspridare” av coronaviruset i delstaten Punjab i Indien, innan han själv blev sjuk och dog. Vilken är den vanligaste översättningen av guru?

1. Vishetslärare
x. Fubbik
2. Tossaspån

Nr 9. Vem var socialförsäkringsminister i den Reinfeldt-ledda regering som privatiserade apoteken 2009, vilka därefter avskaffade lagerhållning av viktiga mediciner?

1. Filippa Reinfeldt
x Ulf Kristersson
2 Irene Svenonius

Nr 10. Vad heter artisten som har sjungit in de alltid lika aktuella låtarna som Du borde köpa dig en TyrolerhattOm kriget i Vietnam (Göran Sonnevi) och Har du sett landet om sommaren (Artur Lundkvist)?

1. Östen Warnerbring
x. Johnny Bode
2. Jimmie Åkesson

 

Rätt rad:  12x 211 x1x 1

Corona kommer att öka ojämlikheten

Publicerat i Opulens den 16 mars 2020

PANDEMI. Nomi Prins, som skrivit boken Collusion: How Central Bankers Rigged The Worldförklarar i Tom Dispatch hur reaktionerna på coronaviruset kommer att öka ojämlikheten i USA och i världen.

Den första veckan i mars i år agerade den amerikanska centralbanken Federal Reserve i samarbete med G-7-länderna och deras finansiella eliter genom att sänka de redan låga räntorna och öka utbudet av pengar på marknaden. Det experiment som skulle ha skapat finansiering för verkliga arbeten har i stället skapat ett Frankensteins monster och ytterligare en finansiell bubbla. De rikaste tio procenten i USA äger nu 84% av aktiemarknaden.

Vad de finansiella reaktionerna på coronaviruset visar är att aktiemarknaden och de finansiella marknaderna prioriteras och detta kommer återigen att öka ojämlikheten i USA och andra länder. För att få ett annat resultat behövs en politik som stimulerar ekonomin nerifrån.

Lars Borghem

Sverige och USA flätas samman

Publicerat i Opulens den 3 mars 2020:

Noterat: Sverige och USA flätas samman

LÄSTIPS. Pentagons begäran om budget för budgetåret 2021 finns nu tillgänglig. Den går att söka här, på det amerikanska försvarsdepartementets hemsida. Om man söker på länder, till exempel ”Sweden”, ser man att krig är en stor och världsomspännande affär.

Många av affärerna görs i namn av ”kriget mot terrorism”. Och en av dem som har avslöjat krigsbrott, Julian Assange, kan nu eventuellt dömas till döden om han utlämnas till USA – även om en representant för regeringen i Storbritannoen i juli 2019 har sagt att man inte kommer att utlämna Assange till USA om han riskerar dödsstraff.

I nyhetsrummet (Newsroom) på amerikanska försvarsdepartementets hemsida kan man söka på ”Hultqvist”, ”Nato” eller ”Sweden” och då ser man också hur politiskt, militärt och ekonomiskt sammanvävda Sverige och USA håller på att bli.

Här finns en länk till en kritisk artikel om budgeten i Tom Dispatch.

Lars Borghem

Om förhandlingarna rörande utlämning av Julian Assange till USA.

ÖVERGREPPSRISK. ”Försöken att få Assange utlämnad och dömd i USA har liknats vid processerna mot Alfred Dreyfus och Daniel Ellsberg. I båda fallen gjordes försök att svärta ner deras personligheter på samma sätt som nu sker.” Lars Borghem skriver om förhören av Julian Assange som nu börjar med anledning av en eventuell utlämning till USA.

Publicerad i Opulens den 25 februari 2020

Måndagen den 24 februari började förhören om en eventuell utvisning av Julian Assange till USA. Förhören hålls i Woolwich Crown Court i London och Julian Assange kommer att närvara. Han sitter annars fängslad i Belmarsh Prison som ligger i närheten.

I förhören kommer utlämningsavtalet mellan USA och Storbritannien att spela en stor roll. I en av paragraferna (artikel 4) sägs att ”utlämning ska inte beviljas om brottet för vilket utlämningen är begärd är ett politiskt brott”.

Några av de argument för att en rättegång i USA skulle vara politisk är följande:
Avslöjanden som Wikileaks gjort av krigsbrott (här en utskrift på engelska av konversationen i helikoptern som kallblodigt mördade civila inklusive två journalister från Reuters) och korruption i Afghanistan och Irak är av politisk natur.

Nyligen skrev flera tidningar om att Donald Trump var beredd att förhandla med Assange i utbyte mot information som tydde på att Ryssland inte låg bakom läckan till Wikileaks om demokraternas mail. Sedan länge är det känt att Trumps vicepresident Mike Pence reste till Ecuador för att påverka regimen att utvisa Assange från ambassaden i utbyte mot ett lån på 10 miljarder dollar. Nuvarande utrikesministern och dåvarande chefen för den amerikanska hemliga underrättelsetjänsten CIA, Mike Pompeo beskrev Wikileaks som en ”icke statlig fientlig underrättelseorganisation”

Försöken att få Assange utlämnad och dömd i USA har liknats vid processerna mot Alfred Dreyfus och Daniel Ellsberg. I båda fallen gjordes försök att svärta ner deras personligheter på samma sätt som nu sker av exempelvis Karin Olsson i Expressen eller Björn Elmbrant i Dagens Arena. Och Hillary Clinton har med största sannolikhet sagt att hon ville mörda Assange med drönare.

Det brittiska kungahuset har kanske oavsiktligt gett Assanges advokater stöd för att förhören är politiska genom att i ett brev avvisat krav att drottning Elizabeth skulle ingripa i processen mot Assange. I brevet hänvisas till regelverket som säger att drottningen inte kan agera i politiska processer.

Assange avlyssnades och kameraövervakades på Ecuadors ambassad, även när han talade med sina advokater. Det är normalt ett argument för att underkänna ett mål. Det spanska företaget UC Global som hade engagerats av den ecuadorianska ambassaden för att övervaka Assange, överlämnade videomaterial till CIA. Det hela avslöjades av El Pais.

Utlämningsförhören beräknas pågå under flera månader. Överraskningar är att vänta.

LARS BORGHEM
info@opulens.se

 

De nya hypersoniska vapnen och Sveriges försvar

SÄKERHETSPOLITIK. Den svenska säkerhetspolitiken handlar inte längre om att i första hand analysera riskerna med krig. Den militära uppbyggnaden i både Ryssland och i väst har andra drivkrafter. De militärindustriella komplexen i alla länder, också i Sverige, arbetar oförtrutet på, skriver Lars Borghem.

Publicerad i Opulens den 27 januari 2020

Militärindustrin jobbar oförtrutet på

I höst ska den svenska riksdagen ta ett nytt försvarsbeslut. Frågor som borde diskuteras: Har de hypersoniska vapnen gjort att förutsättningarna för ett krig mellan Ryssland, Nato (Nordatlantiska fördragsorganisationen) och Kina helt förändrats? Har utvecklingen sprungit ifrån det luftförsvarssystem 103, Patriot som Sverige som 16:e land beställt från Raytheon i USA och som kommer att kosta de svenska skattebetalarna ofattbara summor? Varför har dessa frågor hittills inte diskuterats i medierna, under den nyligen timade rikskonferensen Folk och Försvar eller av de politiska partierna inför det försvarsbeslut som riksdagen ska ta i höst?

Termen hypersoniska vapen har använts sedan 1970-talet för farkoster, robotar eller missiler med en hastighet över fem gånger ljudets. FN (Förenta nationerna) publicerade i februari 2019 en rapport om de hypersoniska vapnen. Enligt rapporten är det tre länder som har sådana vapen (USA, Ryssland och Kina), och tre till som håller på att utveckla dem (Indien, Frankrike och Japan). Vapnen har troligen helt förändrat förutsättningarna för nedrustning och för krig. Medlemsländerna i FN uppmanas att diskutera dessa frågor innan det är för sent att hindra en ytterligare spridning av vapnen. Det finns troligen just nu inga motmedel mot dessa vapen. Huruvida ett försvar går att utveckla är en öppen fråga.

Hypersoniska robotar kan förses med kärnvapen eller konventionella vapen. I båda fallen kommer förstörelsen de åstadkommer att vara mycket stor. Även om någon av stormakterna skulle försöka slå ut motståndaren i en överraskande attack, kan ändå den stat som blir attackerad slå tillbaka med hjälp av robotar från u-båtar som är svåra att upptäcka. Därför, menar många, har inte den totala militära balansen mellan stormakterna förändrats. Men om vapnen sprids eller om de eliter som styr stormakterna blir ännu mer oberäkneliga kan givetvis riskerna ändå öka för att stora delar av mänskligheten går under i ett omfattande krig. Det är angeläget att dessa problem diskuteras i alla länder.

Ryssland leder troligen utvecklingen när det gäller hypersoniska vapen. Till och med New York Times som normalt stödjer alla amerikanska krig, publicerade nyligen en avvikande röst om hypersoniska vapen.

Vad gäller den försvarspolitiska diskussionen i Sverige får man leta efter spår. I sin årsöversikt för 2018 nämner Försvarsmakten president Vladimir Putins linjetal den 1 mars 2018 då han presenterade ett flertal ryska strategiska vapensystem. Man säger vidare kryptiskt att ”Utvecklingen av konventionella militära förmågor som långräckviddiga precisionssystem har också fått en mer framträdande plats i ryskt försvar. ”

Under rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen för ett par veckor sedan var det magert med analyser av vår faktiska försvarsförmåga. Gudrun Persson rekommenderade under sitt anförande till läsning en färsk analys av Rysslands militära förmåga fram till 2029.

I ett kort stycke nämns de nya vapnen: ”Dessutom nämnde Gerasimov de nya vapensystemen som Putin lanserade 2018: det hypersoniska vapensystemet Avangard, den interkontinala ballistiska missilen Sarmat, lasersystemet Peresvet, den ballistiska roboten Kinzhal, den kärnvapenförsedda interkontinentala roboten Poseidon, den kärnvapenförsedda interkontinentala kryssningsroboten Burevestnik och den u-båtsutrustade kryssningsroboten Tsirkon. Det är uppenbart att dessa vapen är en integrerad del av den teknologiska och strategiska utvecklingen. Dessa nya vapensystem är en tydlig del av Rysslands strategiska avskräckning”.

Hur de nya vapnen påverkar det svenska försvaret berörs inte i rapporten som nu översätts till svenska. Jag antar att det pågår analyser inom militären om vad de nya vapnen innebär för luftförsvaret. Kanske har några politiker förstått den nya situationen? Alla ligger lågt. Kommer det försvarspolitiska beslutet i höst att påverkas? Patriotsystemet är redan beställt av USA. Vad kan vi göra om det visar sig värdelöst vilket det finns farhågor om?

Även de stora hangarfartyg som USA förlitar sig på och som Storbritannien nyligen byggt två av, anses nu omöjliga att försvara mot hypersoniska vapen.

Nu är det ju skattebetalarna i berörda länder som ska betala för försvaret i det egna landet. USA är beroende av att de 15 länder förutom Sverige som beställt Patriot, bidrar till att USA:s underskott i handeln minskar och att dollarn försvaras. Även om Patriotsystemet visar sig inte kunna skjuta ner ryska hypersoniska vapen så fyller det andra funktioner. Så länge allmänheten inte är informerad om dess brister så kan falska föreställningar om verkligheten upprätthållas. Det gav rikskonferensen Folk och försvar prov på. Här var det Soft power för nästan hela slanten.

Den mesta tiden ägnades åt att visa enighet när det gäller att framställa Ryssland som ett hot och att visa sin tillhörighet till den amerikanska intressesfären. Bäst kanske det uttrycktes av nationalekonomen Anders Åslund från Atlantic Council som företräder Nato och den amerikanska utrikespolitiken. Han låtsades upprörd av hur eliten av rika som har makten i Ryssland roffar åt sig och låter bygga palats och yachter i miljardklassen för pengar som bland annat tagits från inköp av mediciner. Själv har Åslund, som rådgivare till den ryska regeringen under Boris Jeltsin, mer än de flesta andra i väst bidragit till att lägga grunden till det samhälle av oligarker och roffare som leder Ryssland i dag.

Många av dem som yttrade sig under veckan kände sig manade att ta på sig rollen som underdåniga betjänter till Åslund. Fåraktigast av dem alla var kanske Kalle Kniivilä som avslutade en paneldebatt om Ryssland och Putin med orden ”han tog Krim för att vara populär” och fick instämmande skratt på det. Moderatorn Eva Hamilton kommenterade med att det var ”ett effektivt sista ord”. Alla analyser av de militära och geopolitiska anledningarna till annekteringen av Krim var plötsligt glömda (här Putins förklaring på engelska). Att väst bidrog till att en västvänlig regim installerades i Ukraina är tabu att ta upp.

All kraft ägnas åt Putin och det ryska hotet. Försök att nyansera bilden är omöjliga eftersom alla är rädda för att visa svaghet. Till höger finns alltid Ulf Kristersson eller någon annan som är ännu mera beslutsam när det gäller att beskriva det övergripande hotet från Ryssland.  I inget av talen nämns de nya hypersoniska vapnen eller luftförsvarssystemet Patriot. Det beror säkert inte på okunnighet, snarare en ovilja till alltför stor öppenhet som man inte kan kontrollera. Peter Hultqvist menade: ”Viktigast är att våga inse att det vi står inför är en konfrontation mellan krafter som förespråkar öppna och demokratiska samhällen och sådana krafter som vill driva mot en mer auktoritär riktning. Denna kraftmätning finns såväl i det internationella spelet länder emellan som inom alla våra länder.”

Hultqvist har hittat lösenorden i form av terrorismen, ISIS eller Daesh som motiverar ett allt närmare militärt samarbete med USA och Nato, antingen det gäller Afghanistan, Irak, Syrien, eller Europa. Han träffar amerikanska försvarsministrar som Ashton Carter, James Mattis och Mark Esper. Han träffar den franske försvarsministern Florence Parly i Mali och Tchad.

USA och Storbritannien har själva stött samma grupper som låg bakom attacken mot de två tornen och mot Pentagon den 11 september 2001, i Syrien och Irak, eftersom man hade en gemensam fiende i den sekuläre al-Assad eller det shiastyrda Irans försök att bestämma också i Irak.

Mycket av den terrorism som Hultqvist talar om är finansierad av USA:s och Storbritanniens nära allierade Saudiarabien och gulfstaterna. Att den nyligen av USA mördade iranske generalen Soleimani tillsammans med Ryssland varit mycket viktigare i bekämpningen av Daesh än USA, blir för komplicerat för Hultqvist att förklara. Att de som kommenterade Soleimanis död i amerikansk TV ofta hade starka band med vapenindustrin stör också bilden som Hultqvist och andra målar upp.

Under konferensen Folk och försvar åberopas folkrätten bara när det gäller Ryssland, Georgien, Ukraina och Krim. Inte när det gäller Kosovo, ockupationen av Palestina eller alla olagliga krig som USA, Storbritannien och Nato nu deltar i. Ingen gör heller en geopolitisk analys som samtidigt omfattar Kina, USA och Ryssland eftersom man då skulle tvingas förklara också USA:s alla baser och militärutgifter.

Den nämnda rapporten om Rysslands militärmakt redogör för dess tidigare utveckling och hur den kommer att se ut om tio år, 2029. Man är mest orolig för att krigsmakten i Ryssland i första hand har funktionen att backa upp fientliga åtgärder inom cyber- och påverkansområdet. Även om den militära förmågan som rapporteras handlar om den totala effektiviteten i krig innehåller den också ekonomiska och politiska aspekter där förmågan att influera den internationella politiken är ett viktigt inslag.

Befolkningen i Sverige har alltid haft en sund skepsis mot ryska eller sovjetiska stormaktsambitioner. När jag gjorde värnplikten på ett cykel-skyttekompani på I11 i Växjö i mitten av 1960-talet visste vi var vi hörde hemma, som Olof Palme sa. Det finns inte heller i dag några förutsättningar för att rysk propaganda ska få gehör i Sverige, vad än våra politiker säger. Men många är blinda för det amerikanska inflytandet och tror att en underkastelse för det amerikanska är nödvändigt för att visa att man är svensk patriot. Hultqvist och andra borde i stället tänka på att de kanske bidrar till att utsätta den svenska befolkningen för ökade risker i krig, bortsett från att de vill att skattebetalarna ska bidra till att det amerikanska militärindustriella komplexet göds med pengar utan att det gör vårt försvar säkrare.

I lördagsintervjun den 11 januari visar försvarsminister Peter Hultqvist ännu en gång upp sin respekt för tre amerikanska försvarsministrar, Ashton Carter, Jim Mattis och Mark Esper. Alla har de stått för en aggressiv utrikespolitik, särskilt mot Afghanistan, Irak och Iran. Mattis och Esper har också haft nära relationer till krigsindustrin. Efter att Mattis fick sparken av Donald Trump i december 2018 återgick han till ett välbetalt jobb i styrelsen för vapentillverkaren General Dynamics. Esper var, innan han efterträdde Mattis, lobbyist för Raytheon, som bland annat tillverkar det tidigare nämnda Patriotsystemet. Kanske tog Hultqvist upp frågan om Patriotsystemets brister när han träffade Esper i Pentagon i december 2019.

Den svenska säkerhetspolitiken handlar inte längre om att i första hand analysera riskerna med krig. Den militära uppbyggnaden i både Ryssland och väst har andra drivkrafter. De militärindustriella komplexen i alla länder, också i Sverige, arbetar oförtrutet på och många karriärer i politiken, militären, industrin och i medierna är också beroende av detta. Det militära försvaret blir alltmer en förutsättning för att propagandakriget ska kunna bedrivas effektivt och befolkningen matas med olika hotbilder. Det är därför konferensen Folk och försvar inte så mycket handlar om det militära försvaret utan om att behålla greppet om den inhemska opinionen.

Nu får man gå till amerikanska militärhistoriker som Andrew Bacevich eller före detta amerikanska presidenter som Jimmy Carter och försvarspolitiker som William Perry, för att hitta balanserade analyser av relationerna mellan USA, Ryssland och Kina.

Finns det någon väg ut ur denna bedrövliga vandring som Peter Hultqvist och andra gör i fotspåren av ett USA på militär och geopolitisk nedgång? Flera av talarna på konferensen Folk och försvar talade om ett fördjupat samarbete med EU när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Det verkar vara en rimlig väg. Både Ryssland och många av länderna i EU har haft fruktansvärda krig på sina egna territorier i modern tid. Förutsättningarna att komma överens med Ryssland, både i ekonomiska och militära frågor borde vara större än med ett USA som aldrig haft någon fientlig arme på sitt territorium sedan frihetskriget, som bara förlorat krig efter krig och som orsakat och orsakar stort mänskligt elände i andra nationer i de oändliga krigen.

 

Det här livet. Kritisk undersökning av religion och kapitalism.

Publicerad den 17 december 2019 på Opulens.

Kritisk undersökning av religion och kapitalism

This Life – Secular Faith and Spiritual Freedom
Av Martin Hägglund
Pantheon books

Martin Hägglund är professor i Jämförande litteratur och humaniora vid Yale University. Han är född i Norrland och hann skriva en bok på svenska innan hans karriär tog fart i USA. Boken har väckt stort intresse över hela världen. På författarens webbsida och på Youtube kan man följa bokens segertåg i USA och UK. Nu i december har Hägglund varit på turné i Australien. Hans böcker har redan översatts till tio språk. Martin Hägglund intervjuades för Filosofiska rummet i Sveriges radio den 10 november i år. Men ingen av de många intervjuer som finns tillgängliga gör riktig rättvisa åt boken som har tankar och ett språk så klara som kristall.

Jag har tillbringat de senaste veckorna i sällskap med boken This Life och det har varit en stor upplevelse. Hur skulle det vara om allt annat jag läst och allt annat jag sett på film och TV under den tiden känts slappt och feltänkt? Ja, hur skulle det vara?

Boken är en undersökning av relationen mellan kritik av religionen och kritik av kapitalismen. Utgångspunkten är att ingen är fri förrän alla är fria. Befrielsen från religionen måste gå hand i hand med befrielsen från kapitalismen. Uppgiften som ligger framför oss är att omforma våra sociala villkor från att ha en religiös tro där det finns förhoppningar om oändlighet, till att inse att allt beror på vad vi gör med våra ändliga liv tillsammans. Det är insikten om vår dödlighet som kan göra oss fria.

Boken börjar med religion och slutar med politik eftersom religion och politik är de dominerande former i vilka vi uttrycker vår förståelse av vad vi kämpar för, vad vi drömmer om och vad vi längtar efter.

Det börjar med ett citat från Svindlande höjder av Emily Brontë. Catherine berättar för Nelly hur hon vaknar efter att ha drömt att hon var i Himlen. Himlen var inte rätt plats för mig, säger hon och berättar att hon grät av glädje över att vara tillbaka på jorden.

Vem jag blir och hur mitt liv kan utvecklas är beroende av evolutionen och den sociala historien för dem som kom före mig. Mitt liv är beroende av tidigare generationer och av dem som tog hand om mig under uppväxten. Men min framtid är inte given. Och både mitt liv och de projekt jag deltar i är ändliga. De har ett slut.

Det betyder två saker: jag är beroende av andra och jag lever i relation till min död. Jag kan inte leva mitt liv på egen hand och jag kommer att dö.

Jag vill inte dö men å andra sidan vill jag inte heller leva i evighet. Att leva i evighet skulle innebära att de omsorger och passioner som nu styr mitt liv skulle elimineras. Det här problemet finns i alla religioner. Hur ser livet i Paradiset, Himlen eller Evigheten ut? Livet skulle bli meningslöst eftersom mina handlingar inte skulle ha något syfte. Det skulle inte finnas något behov att fråga hur jag borde leva mitt liv. Tiden skulle upphöra att existera. Det skulle inte finnas något före eller efter.

Känslan att livet är ändligt och skört för alla vi bryr oss om på jorden, är kärnan i vad Hägglund kallar sekulär tro. Att ha sekulär tro är att vara hängiven planer i livet som är tidsbundna och som kan misslyckas eller falla samman.

Hinduismen, buddhismen, judendomen, islam och kristendomen, hävdar att existensens högsta form tillhör evigheten snarare än jordelivet. Det liv vi lever på jorden blir ett andra rangens liv. Många människor, även bland de icke religiösa, menar att de som saknar tron på ett evigt liv är att beklaga. Deras saknad skapar ett tomrum i detta livet. Det finns ingen religion som sätter vårt liv på jorden eller vad vi bör göra här som ett mål i sig. Till och med den ekologiska krisen kan bara tas på största allvar utifrån den sekulära tron. När Dalai Lama fick frågan om han oroade sig för klimatfrågan svarade han att för en buddhist spelar det ingen roll. Målet för en buddhist är inte att leva vidare, inte ens för jorden att leva vidare, utan målet är nirvana där ingenting betyder något.

Den sekulära tron å andra sidan vill skjuta upp döden och vill förbättra villkoren här på jorden. Målet är att vi ska leva längre och leva bättre. Genom att praktisera den sekulära tron binder vi oss till våra samhällen och våra institutioner och till deras utveckling.

Vi lever under hotet att själva planeten som vi bor på också kan förstöras. Allt levande skulle dö och alla minnen av våra liv skulle utplånas. Men för den religiösa tron vore inte allt förlorat. Många själar vore redan räddade till evigheten. Och för många religiösa vore det inte ens en tragedi. Vårt slut i en världsomfattande katastrof ses av många tvärtom som en möjlighet till frälsning.

Hägglund undersöker religiösa begrepp som den gyllene regeln och redogör för sin läsning av religiösa och filosofiska intellektuella och kommer fram till att mycket kan förenas med den sekulära tron. Hans kritik vilar inte på vetenskapliga argument utan på att föreställningar om Himlen, Paradiset, Evigheten eller andra manifestationer av ett liv efter den biologiska döden här på jorden är utan mening. Där tiden inte finns kan inte heller något meningsfullt liv levas. Där många har menat att det är livet på jorden som saknar mening och livet efter detta som är det högsta, så menar Hägglund tvärtom: livet på jorden är det enda vi har och ett liv efter detta skulle inte ha någon mening.

Han tar också fasta på tankar hos Karl Marx om frihet och demokrati. Marx förknippas ofta med totalitära kommunistregimer, men han såg både kapitalismen och liberalismen som historiska framsteg. Kapitalismen har skapat en möjlighet för människan att bli fri. Det är den sekulära tron som kan göra det möjligt. Alla de demokratiska organisationer och grupper som har bildats under kapitalismen har utvecklat erfarenheter där känslan av andlig frihet har odlats. Insikten att människan är ett subjekt i historien och inte bara ett subjekt för historien, har givit generationer av människor erfarenheter att bygga på.

Ingen som återvänder till Marx ska göra några ursäkter för Stalins eller Maos idéer. Olika frihetsbegrepp har i vår tid odlats av den politiska högern och många tänkare till vänster har övergett eller till och med angripit idéer om frihet. Men varje kritik av kapitalismen måste utgå från ett begrepp om frihet som sätts i relation till det förtryck, den exploatering och den alienation som råder under kapitalismen.

Det är hur ett samhälle organiseras utifrån ekonomin som blir bestämmande för hur vi lever våra liv tillsammans och vad vi kollektivt värderar. Alla människor föds till ett liv som är ändligt och där vi är beroende av vår omgivning som i sin tur är beroende av andras arbete. Som levande varelser måste vi sedan arbeta för att hålla oss vid liv men när detta nödvändiga arbete är utfört, av oss själva eller av andra, har vi också tillgång till fri tid. Vad gäller den fria tiden kan vi fråga oss vad vi bör göra med den. Vi har ett val.

Genom den teknologiska utvecklingen kan den fria tiden göras längre. Det levande arbetet kan delvis ersättas av dött arbete (hushållsmaskiner, robotar, AI) som också kan göra den fria tiden längre. Tiden vi arbetar för lön är ofri eftersom vi inte under den tiden kan uttrycka vilka vi är. Det viktigaste i våra liv är inte vad vi äger utan vår begränsade tid och hur vi lever den tiden. Hur vi lever är beroende av vår omgivning och är en social aktivitet. Både de som arbetar i en fabrik och tillverkar kläder eller datorer och de som använder datorerna och kläderna eller föreläser på universitetet ingår i ett socialt sammanhang som beror på hur vi just då har organiserat våra ekonomiska och sociala resurser. För att kunna bestämma över våra liv måste vi kunna se både vad vi bidrar till samhället med hjälp av vårt arbete och hur vi är beroende av andras arbete. Hur fria vi är bestäms av i vilken utsträckning vi kan bestämma över vår tid. Målet är att minska den tid som är nödvändig att använda till att arbeta för vårt uppehälle och öka den tid vi kan använda till annat.

Hägglund försöker inte på något sätt försöka motbevisa guds existens eller tron på ett evigt liv i någon form. Men han ifrågasätter idén om att ett evigt liv är önskvärt. Och om ett sådant liv inte är önskvärt så finns det inte någon anledning att tro på det heller.

För Marx var kapitalismen ett framsteg jämfört med tidigare samhällsformer därför att den gjorde det möjligt för individen att sälja sin arbetskraft till den som ville köpa den. Den transaktionen gjorde det också möjligt för individen att bestämma över den fria tid som därefter återstod.

Många, både till vänster och höger, har inte förstått Marx. Han säger inte att lönearbetet är den nödvändiga källan till all rikedom och välfärd. Han säger att under kapitalismen finns det en motsättning mellan värdet av den socialt nödvändiga arbetstiden och värdet av den fria tiden.

För att förstå hur du blir exploaterad eller alienerad måste du tro att den tid du lever är värdefull och att din egen tid har tagits ifrån dig. Att odla den sekulära tron blir nödvändigt för att driva en frigörande och progressiv politik. Kritiken av religionen måste förenas med en kritik av hur vi lever våra liv tillsammans. De som lever i fattigdom eller elände kanske behöver tron på Gud för att orka leva, men detta är inte ett skäl till att fördöma tron på Gud utan ett skäl att avskaffa fattigdom och elände.

Vi lever i en epok där den sociala ojämlikheten, klimatförändringarna och de globala orättvisorna är sammanvävda med en ökad tro på religiösa auktoriteter som samtidigt förnekar dessa hot och orättvisor. Hägglund vill med sin bok angripa alla former av politisk gudstro. Han vill att vi ska att stärka vår sekulära tro och att se på detta livet som ett mål i sig självt.

Hägglund försöker inte på något sätt försöka motbevisa guds existens eller tron på ett evigt liv i någon form. Men han ifrågasätter idén om att ett evigt liv är önskvärt. Och om ett sådant liv inte är önskvärt så finns det inte någon anledning att tro på det heller.

Första halvan av boken är en noggrann redogörelse för läsning av Bibeln, buddhistisk filosofi, grekiska och romerska stoiker, Augustinus, Martin Luther, Dante Alighieri, Meister Eckhart, Baruch Spinoza, Søren Kierkegaard, Paul Tillich, C S Lewis, och Charles Taylor. Eftersom alla dessa försöker överskrida den sekulära tron har dessa religiösa skribenter en skarp blick när det gäller sambandet mellan det religiösa livet på jorden och det föreställda livet i evigheten. Genom att redogöra för några livskriser hos ett par av dessa författare vill Hägglund visa att även för dem som har en religiös tro, så är det den sekulära tron som kommer i förgrunden vid förlusten av en älskad hustru eller ett barn.

Genom olika historiska epoker visar Hägglund hur sorgen och förlusten av den älskade blir oförenlig med tron på ett evigt liv. Bara en sekulär tro kan göra rättvisa åt människors erfarenhet av att älska en annan människa och sedan överraskande och smärtsamt förlora henne i döden.

Hägglund gör också en närläsning av Min Kamp av Karl Ove Knausgård. Han ser Knausgård som en nutida motsvarighet till Augustinus. I likhet med Augustinus undersöker Knausgård den omsorg som binder honom samman med andra människor men här är det det ändliga livet som betyder allt. Medvetenheten om döden öppnar upp möjligheten till ett liv fyllt av hängivenhet och meningsfullt engagemang.

I den andra delen av boken undersöker Hägglund den sekulära trons frigörande krafter. Han utvecklar begreppet andlig frihet (spiritual freedom).

Hur vi organiserar ekonomin är ett uttryck för vad vi prioriterar i samhället och vad vi använder resurser till och vad som är värt att göra. I kapitalismen kommer vinsten i första hand och det är den som håller oss vid liv antingen vi arbetar eller lever på andras arbete. Utan att kapitalet växer finns det inget att fördela. All social välfärd är beroende av detta. Men med prioriteringen av vinsten följer också exploateringen av vår tid, alieneringen från arbetet, att varan sätts i centrum av våra liv, nödvändigheten av en viss arbetslöshet och de återkommande ekonomiska kriserna.

För Marx innebar överskridandet av kapitalismen att vi kan organisera samhället demokratiskt. Som det är nu ligger besluten om vad som ska produceras bortom demokratisk kontroll. Vi kan fatta beslut om hur den sociala välfärd som skapas ska fördelas men besluten om vad som ska produceras för vinst är redan tagna. Om vi tar demokratin på allvar så är det inte bara hur fördelningen ska göras utan också vad som ska produceras som måste ske demokratiskt.

Hägglund undersöker sedan argumenten för en allmän basinkomst och för olika typer av politiska rörelser som bygger på att det sociala välfärdssamhället utvecklas. Han är inte motståndare till detta men han konstaterar att både den allmänna basinkomsten och socialdemokratiska och andra försök att utnyttja kapitalismen eller att tämja den och påverka fördelningen av resultatet, inte förändrar de grundläggande villkoren.

För detta krävs en demokratisk socialism. De viktigaste kritikerna av en demokratisk socialism är liberaler som John Stuart Mill, John Rawls, John Maynard Keynes och F A Hayek.

I ett långt kapitel diskuterar Hägglund vad det innebär att vara andligt fri det vill säga att jag har ett val och att jag kan ställa mig frågan vad jag ska använda min tid till i mitt ändliga liv. Hur jag kommer att leva mitt liv är inte förutbestämt. Men min död är säker och det ger en angelägenhet att fatta beslut i livet eftersom döden kommer förr eller senare.

Noggrant och med många exempel analyserar han vad det innebär att vara människa, leva ett ändligt liv och att ständigt leva med den moraliska frågan vad jag bör göra för att fullfölja mina möjligheter i samverkan med mina medmänniskor.

Kapitlet blir en mäktig demonstration av hur absurt det blir att tänka sig samma känslomässiga frihet föreligga i paradiset eller himlen där jag ska leva antingen utanför tiden eller i evig tid. Om jag lever utanför tiden finns inget för mig att göra och inget att sträva efter. Om jag lever i evig tid finns inte döden vid horisonten för mig och därför blir alla val meningslösa.

Idéer om att människan efter döden kan leva ett liv utanför tiden eller i evig tid blir argument för att här på jorden inte ta livet på högsta allvar. Men den här motsättningen mellan ett liv på jorden och ett liv utanför tiden eller i evig tid kan också leda till att människor som tror på ett oändligt liv lever ut motsättningen på olika sätt. Några hittar trots allt sätt att leva passionerat här på jorden. Men ett religiöst ideal om frälsning är ändå oförenligt med ett sekulärt ideal om frihet.

För Karl Marx innebar livet i ett kapitalistiskt samhälle att en del av den för individen tillgängliga tiden måste användas för att säkra överlevnaden men att det också skapas ett överskott på tid som kan användas fritt. Tiden som vi arbetar för vår överlevnad kan vi betrakta som ett medel för att kunna leva ett fritt och känslomässigt liv. Och frågan om vad vi ska göra av den tiden blir aldrig slutgiltigt avgjord. Med arbete (”labour”) menar Marx alla former av aktivitet som har ett uttalat syfte. Marx är kritisk mot alla former av tvångsarbete antingen det gäller slaveri, träldom eller lönearbete men målet är inte att bli fri att slippa arbeta utan att bli fri att arbeta för ett mål som är viktigt för oss.

Kristendomen betraktar individens värde som oändligt bara i ljuset av att individen har en odödlig själ som är föremål för Guds kärlek. Tanken att livet är ändligt och ändå oändligt värdefullt är främmande för kristendomen. Men liberalismens engagemang för vårt liv här på jorden är inte beroende av tankar på evigheten. Det engagemanget med tron på likhet inför lagen och på allas konstitutionella rättigheter, kan ses som en särskild form av den sekulära tron. Dit hör också den del av liberalismen som tror på att alla medborgare har en rätt till en skälig del av det välstånd som skapats i samhället.

Idén om frihet för alla innebär att den sociala formen lönearbete måste överges. Lönearbetet innebär ett löfte om att individen kan skapa medel som kan användas under den fria tiden men ett fullt ut demokratiskt samhälle är inte möjligt under kapitalismen.

Marx menade att liberala teorier kan argumentera för vissa restriktioner och begränsningar av kapitalismen men den sociala organisation som kapitalismen innebär ifrågasätts aldrig. Att en del av individernas tid ägnas åt lönearbete under kapitalismen är nödvändigt för att skapa en social välfärd. Fattiga och arbetslösa kan försörjas med välgörenhet eller garanterad basinkomst och välfärden kan fördelas på olika sätt men så länge systemet regelbundet drabbas av överproduktion och ekonomiska kriser så genererar systemet bara nya versioner av sig självt.

Att lönearbetet under kapitalismen skapar ofrihet är för Marx det viktigaste argumentet mot det. Att vårt sociala och ekonomiska liv inte kan tänkas utan lönearbete är egentligen samma argument som användes när det gällde slavarbete. Att vad som då beskrevs som det fria samhället skulle falla samman utan slavarbete var ett argument som användes så sent som för 150 år sedan.

Idén om frihet för alla innebär att den sociala formen lönearbete måste överges. Lönearbetet innebär ett löfte om att individen kan skapa medel som kan användas under den fria tiden men ett fullt ut demokratiskt samhälle är inte möjligt under kapitalismen.

Samtidigt är kapitalismen den historiska samhällsform som kan möjliggöra ett samhälle byggt på frihet och jämlikhet. De liberala idéerna om frihet och jämlikhet uppstår under kapitalismen men de kan bara förverkligas bortom den.

I princip är vi alla lika under kapitalismen men samtidigt uppstår hierarkier av makt baserade på relationen mellan köpare och säljare av arbetskraft, mellan kapitalist och lönearbetare. Lönearbetaren är fri att sälja sin arbetskraft till vem som helst men det är denne ”vem som helst” som bestämmer vad som ska produceras och tiden som transaktionen pågår är ofri tid. Du är formellt fri att arbeta för vem som helst men du är tvingad att arbeta för någon annans vinst. Tiden du lönearbetar är värdefull för dig eftersom du inte kan få den tillbaka och eftersom livet är ändligt. Samtidigt skapar du genom lönearbetet medel att använda för din fria tid.

Genom allas lönearbete under kapitalismen skapas ett överskottsvärde (surplus value) i ekonomin. Detta överskottsvärde kan öka under kapitalismen och detta är skälet till att de som försvarar systemet tycker att det är det bästa av alla möjliga system. Men de utgår felaktigt från att vad som skapar denna värdeökning är försäljningen av de producerade varorna när det i stället är allas lönearbete. En del av överskottsvärdet omvandlas till kapital som i sin tur behöver nya lönearbetare som skapar nytt överskottsvärde.

Genom lagstiftning kan förhållandena för lönearbetarna förbättras och den arbetade tiden minskas. Genom teknologiska förbättringar kan arbetet effektiviseras. Varorna som produceras görs med kortare och kortare arbetad tid. Men de kriser som regelbundet uppträder kan inte undvikas.

Kapitalismen är den historiska samhällsform där lönearbetet är grunden till all social välfärd. Det värde som produceras beror på den arbetade tiden. En del av det värdet omvandlas till vinst som gör att kapitalet kan växa.

Här gör många som läst Marx, såväl kritiker som anhängare, ett misstag. Föregångare till Marx som Adam Smith och David Ricardo menade att arbetet alltid hade varit och alltid skulle vara källan till social rikedom. Men i dag anser ledande ekonomer, och detta är vad som lärs ut på universiteten, att värdeökningen som kan mätas i ekonomin beror på köp och försäljning av varor. Men i stället för att motbevisa Marx så bekräftar denna teori bara vad Marx hävdar, nämligen att priset på en vara kan variera beroende på tillgång och efterfrågan men att värdet av varan ändå beror på den socialt nödvändiga tid som behövts för att tillverka den.

Av moderna kritiker av Marx är det särskilt Friedrich Hayek som nagelfars.

Medan vi lever våra liv producerar vi mer än som behövs för att endast hålla oss vid liv. Om det inte var så skulle det inte löna sig att anställa någon för lönearbete. För att det mervärde som vi producerar ska kunna omvandlas till vinst måste också varan som produceras säljas för en större summa än vad det kostade att tillverka den. Detta är orsaken till att kapitalet kan växa.

Det är endast genom att anställa lönearbetare, som både producerar och konsumerar varor, som kapitalet i ekonomin kan växa. Hayek bortser helt från lönearbetets del i processen och han kan följaktligen heller inte förklara den ekonomiska tillväxten.

Men inte heller Marx lyckas förklara alla kapitalismens motsägelser. Den djupaste motsägelsen gäller hur värdet mäts. Värdet i kapitalismen mäts i socialt nödvändig arbetstid. Teknologiska förbättringar kan inte i sig skapa värde. I stället för att skapa fri tid för alla används förbättringarna till att exploatera ännu mer arbetskraft, även när sådan arbetskraft inte är nödvändig. Lönearbetet som skulle vara ett medel blir under kapitalismen ett mål.

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

För att visa på hur synen på arbete förvrängs under kapitalismen jämför Hägglund med hur vi mäter socialt välstånd i familjen eller i en liten grupp av vänner. Om gruppen eller familjen köper in en diskmaskin, en tvättmaskin och en dammsugare, så blir det mera tid över att använda till att utbilda sig, umgås med andra, syssla med sport eller dans, observera naturen, läsa eller måla, lära sig nya färdigheter och överhuvudtaget fundera över vad jag bör göra med min tid. Vi får också tid till att reflektera över hur vi ska fördela de arbetsuppgifter som är nödvändiga för gruppen eller familjen.

Problemet med kapitalismen är inte att den skapar större värde och socialt välstånd åt vissa. Problemet är att den förvränger betydelsen av värde och socialt välstånd. Vårt välstånd beror på vilka resurser och vilken tid vi har till förfogande för att ställa oss frågan vad vi ska använda den fria tiden till. Vad vi bör använda våra liv till beror på hur mycket socialt tillgänglig fri tid vi har. Att vara rik innebär att kunna ställa sig frågan en måndag morgon vad jag ska göra i dag snarare än att tvingas gå till ett lönearbete för att kunna leva. Att vara fri innebär att vara fri att engagera sig.

I Grundrisse från 1848 utvecklar Marx tanken att värdet i kapitalismen mäts i den socialt nödvändiga arbetstiden. Men vetenskapens alla metoder kan utvecklas för att reducera den socialt nödvändiga arbetstiden. Denna utveckling har accelererat sedan Marx levde. Detta skulle i sig kunna frigöra tid att användas fritt. Men hur utvecklad än kapitalismen än blir, kan vi ändå inte använda vår frihet eftersom det inte finns något annat sätt att mäta socialt värde annat än den vinst som dragits från det mervärde som skapats av lönearbetet. Den teknologiska utvecklingen ökar i stället exploateringen av den som lönearbetar antingen genom att skapa arbetslöshet, eller sämre arbetsvillkor eller genom att de som arbetar blir en del av den armé av arbetare som håller nere lönerna.

Ju mer produktionen blir automatiserad, desto tydligare blir det att den arbetade tiden inte längre lämpar sig att mäta den sociala välfärden.

Men för att överskrida kapitalismen måste vi mäta värdet i vad Hägglund kallar socialt tillgänglig fri tid. Under kapitalismen arbetar vi för att reducera den nödvändiga arbetstiden för att skapa ett mervärde. Efter kapitalismen kan vi i stället öka den socialt tillgängliga tiden. Det är den som tillåter individernas fria utveckling.

Kapitalismen är nödvändig för att skapa socialt tillgänglig tid och reducera den arbetade tiden i hela samhället till ett försvinnande minimum, och sålunda skapa tid för individen att arbeta på sin egen utveckling.

Nyckelmeningen hos Marx finns i Grundrisse: Så snart arbetet i sin direkta form upphör att vara källan till värde, upphör den arbetade tiden att vara dess mått.

Många gör misstaget att tolka Marx som om han påstod att kapitalismens undergång var oundviklig. Om det vore så skulle ju också hans egen analys av kapitalismen vara onödig. Men under hela tiden individen blir och är en samhällelig varelse måste vi föra fram idén om att leva ett fritt liv som inte är underordnat kapitalet eller religionen.

Från att vi föds så formas våra liv av den stat i vilken vi lever. Men de normer som råder där är inte en gång för alla givna. De har gång på gång utmanats i historien. En fredlig revolution är att föredra. En stat är en historisk form av konkurrerande klassintressen. Om livet efter kapitalismen skall ha en bestämd form måste staten snarare återuppfinnas än försvinna. En stat kommer alltid att vara nödvändig för att säkerställa villkoren för den andliga friheten.

Hägglund väljer att kalla det samhälle som ersätter kapitalismen för demokratisk socialism och inte kommunism för att betona demokratin.

Alla stater har demokratin som sin sanning och därför är de inte demokratier om de bygger på osanning. Eftersom kapitalismen är global måste ytterst kapitalismen övervinnas i en global allians av demokratiska och socialistiska stater.

I Hägglunds analys har proletariatets diktatur ingen plats och tanken att bygga en socialism i ett enskilt land är också borta.

Kapitalismen är oförenlig med demokrati. Under kapitalismen representerar de valda representanterna alltid några av de konkurrerande privata intressena snarare än samhället i sin helhet. I ett verkligt demokratiskt samhälle är det ingen motsättning mellan att engagera sig för sin egen utveckling och för samhällets. Men under kapitalismen måste vi alltid arbeta för något privat intresse. Den sociala formen lönearbete måste alltid utföras åt något av de konkurrerande klassintressena. Det är omöjligt att hitta ett lönearbete som görs i hela samhällets intresse.

Även alla demokratiska beslut att fördela den sociala välfärden som skapats av lönearbetet under kapitalismen begränsas av behovet att underlätta ytterligare exploatering av de som arbetar. Kapitalintressena, som är de som har makten att generera välståndet i samhället, väger alltid tyngre än lönearbetarnas intressen även innan de politiska processerna har manipulerats. Lönearbetarnas intressen har till och med formats av kapitalägarna eftersom framtida löner beror på kapitalets tillväxt.

Som sina liberala motståndare menade Marx att lika rösträtt i allmänna val var en nödvändig förutsättning för en verklig demokrati. Men han menade att det inte var tillräckligt. Under kapitalismen är syftet med den ekonomiska produktionen inte föremål för demokratiska beslut. Vad som kan diskuteras demokratiskt är hur resultatet av välståndet ska fördelas men hur mycket som kan bli föremål för dessa beslut bestäms av hur mycket kapitalet växer.

Så länge vi accepterar hur den sociala välfärden mäts under kapitalismen kan inte vad som ska produceras bli föremål för demokratiska beslut. Vi måste då uppmuntra syftet med kapitalets tillväxt eftersom fördelningen av välståndet beror på det. Vi kan begränsa kapitalets tillväxt med olika former av lagstiftning men samtidigt begränsar vi den del av välståndet som kan fördelas.

Kritiken av kapitalismen måste därför inrikta sig på hur det skapade värdet mäts. Under kapitalismen mäts inte vår verkliga välfärd som är den socialt tillgängliga fria tiden. Vi måste i stället hela tiden hitta lönearbeten som kan försörja oss och vilka de är, är beroende av vad som är lönsamt för kapitalägaren på marknaden.

Demokratisk socialism kan aldrig uppnås bara genom att fördela välfärden på ett annat sätt. De flesta politiska projekt som förespråkar någon form av socialism har reducerat frågan till att handla om hur staten ska organiseras och det ekonomiska överskottet ska fördelas. Det hände i Sovjetunionen och i många andra stater som bekänner sig till någon form av marxism, där staten blir en gigantisk kapitalist som tvingar in arbetarna i olika former av tvångsarbete. Dessa stater är varken demokratiska eller socialistiska.

Så länge värdet som skapas beror på den arbetade tiden så kommer exploateringen av lönearbetet vara nödvändigt för tillväxten av välståndet.

Marx hade förstått att det är först den historiska samhällsform som är kapitalismen som gör det möjligt att skapa social frihet för alla. Teknologin är här ett viktigt hjälpmedel. Men kapitalismen kan inte övervinnas genom att produktionen ökar och fördelningen av resultatet görs mera rättvis. När det döda arbetet ökar (robotar, AI, arbetsbesparande verktyg och varor) kan det levande arbetet minska. Men hur mycket det döda arbetet än ökar så är det beroende av lönearbete för planering och bestämning av syftet med produktionen. Och även om maskiner kan komma att göra mycket av arbetet så är det inte säkert att vi vill låta maskiner ta hand om allt arbete med sjuka och med gamla.

Under den demokratiska socialismen kommer andra former av maskiner att tillverkas där syftet med produktionen är annorlunda än under kapitalismen. Men mätningen av värdet kan inte härledas till själva maskinen. Vårt välstånd måste i stället värderas efter de varor och tjänster som produceras och efter den socialt fria tiden.

Hur mycket än liberala tänkare som Mill, Rawls, Keynes och Hayek har bekänt sig till friheten så kunde de aldrig visa att ett samhälle var möjligt som inte utgick från det kapitalistiska sättet att mäta värde. Ändå visar deras arbeten omedvetet att värdet som det mäts under kapitalismen förvrider de värden som de själva bekänner sig till.

Hägglund skiljer på social demokrati och demokratisk socialism. Social demokrati är varje form av socialism eller marxism som begränsar sig till distributionen av välfärden och som inte befattar sig med värdet av produktionen. Hägglund växte själv upp i en en av de mest lyckade välfärdsstaterna som funnits, nämligen ett Sverige som kännetecknades av en ”mjuk” kapitalism med en stark ekonomisk tillväxt efter andra världskriget. Det var kulmen på en utveckling som började på 1800-talet då lönearbetare började att organisera sig i politiska och i fackliga föreningar. När Hägglund växte upp var sjukvård, barntillsyn och utbildning, även universitetsutbildning, helt gratis eller fri. Men en social demokrati är alltid beroende av den kapitalistiska produktionen och begränsar sig till att försöka fördela resultatet. Välfärdsstaten är alltså helt beroende av hur den kapitalistiska ekonomin utvecklas. Däremot är den kapitalistiska ekonomin inte beroende av välfärdsstaten.

Så när ekonomiska kriser uppträder kan den nyliberala strategin att avreglera arbetsmarknaden och privatisera offentlig sektor få ett politiskt stöd den inte kunde få som när den kapitalistiska ekonomin utvecklades under efterkrigstiden. Men välfärdsstatens tillbakagång beror inte bara på att den liberala ideologin nått framgångar utan också på att man har litat på att kapitalismen skulle generera tillväxt. Både olika former av social demokrati och liberalism är beroende av det kapitalistiska produktionssättet och de motsättningar det för med sig när det gäller att mäta värdet av produktionen.

Hägglund är naturligtvis inte motståndare till en allmän basinkomst eller att man försöker förbättra villkoren i det kapitalistiska samhället och skapa en välfärdsstat. Han påpekar bara att det inte löser frågan om tvånget att lönearbeta för mål som någon annan bestämmer eller att vara beroende av inkomster skapade av andra. Beroendet av andras lönearbete ökar snarare med en allmän basinkomst. Och alla visioner av ett samhälle som har fördelat de skapade rikedomarna på ett rättvisare sätt undviker också att diskutera frågan hur värdet produceras under kapitalismen.

Ju mer vi utnyttjar välfärdsstatens fördelar utan att lönearbeta, eller deltar i projekt som inte har vinsten som mål, eller uppbär allmän basinkomst, desto mindre blir det över till att finansiera välfärdsstaten eller den allmänna basinkomsten. Denna motsättning är oundviklig så länge vi mäter värdet utifrån den socialt nödvändiga arbetade tiden snarare än den socialt tillgängliga fria tiden. Ju mer vi försöker befria oss själva från att utnyttjas som lönearbetare desto mindre välfärd blir det över att understödja vår frihet.

När Hägglund tar itu med Kapitalet i det tjugonde århundradet av Thomas Piketty gör han det för att visa att också en socialdemokratisk kritik av nyliberalismen koncentrerar sig på fördelningen av skapade värden och inte på själva värdet. Pikettys målsättning är att skapa en rättvisare fördelning av de rikedomar kapitalismen skapar.

Pikettys analys visar övertygande att dynamiken i kapitalismen gör att rikedomarna samlas i allt färre händer samtidigt som familjedynastier och oligarker i många länder kan manipulera befolkningarna och politiken efter sina intressen. Anledningarna till att ojämlikheten i världen ökar är att avkastningen på kapitalet är större än tillväxten i ekonomin som helhet. De som måste lönearbeta blir hela tiden relativt sett fattigare.

Men Piketty anser att den onda spiralen kan förändras med skattereformer och arbeten skapade av staten. Han förordar även en allmän sjukförsäkring och fri utbildning. Men Piketty har varken förstått Marx eller insett vilka motsättningar som driver kapitalismen, säger Hägglund. Piketty sätter sin lit till de teknologiska framstegen och det gör också Marx men medan Marx menar att kapitalets syften är att producera för en vinst snarare än för konsumtionen och att det är denna tendens som orsakar återkommande kriser och perioder av massarbetslöshet, inser inte Piketty att det är dessa kriser som driver fram de ekonomiska klyftorna.

Piketty och många andra har inte förstått att Marx analys, när det gäller orsakerna till att klyftorna i ett kapitalistiskt samhälle ökar, är korrekt. Men Marx förutsatte aldrig att systemet skulle braka samman av sig självt. Han menade aldrig att kapitalismen av nödvändighet måste ersättas av ett annat system. Han förutsåg att kapitalägarna skulle ha maktmedel att förändra systemet så att det kunde överleva även stora kriser. Och de stora kriserna var nödvändiga för att få en ökad acceptans för det system som orsakade kriserna!

De teknologiska förbättringar som Piketty sätter sin lit till orsakar också den överproduktion som även kan lösas genom att delar av kapitalet förstörs i krig eller på andra sätt. När det döda kapitalet förstörs ökar behovet av det levande kapitalet och det blir en ökad efterfrågan på lönearbetare igen. Dessa återkommande kriser innebär inte döden för kapitalismen utan de är nödvändiga för att den ska kunna överleva.

Den ökade teknologiska produktiviteten skulle kunna innebära att vi fick mera fri tid att ägna åt personlig utveckling. Men så länge produktionen sker för att berika fåtalet kan inte den socialt nödvändiga arbetstiden minska därför att logiken kräver att lönearbetet måste skapa nya värden och detta leder i sin tur till arbetslöshet och nya kriser.

Hägglund tar sig sedan an den kraftfullaste och mest sofistikerade kritiken av socialismen som föreligger, nämligen den av den österrikiske ekonomen och filosofen Friedrich Hayek.

Hayeks huvudkritik går ut på att alla former av socialism kräver en statlig planering som måste styras uppifrån och som inte kan vara demokratisk. I socialismen måste därför en form av politisk demokrati vara skild från den ekonomiska. Ekonomin måste dikteras centralt medan det övriga livet skulle kunna levas mera fritt.

Hayek har här ett viktigt argument nämligen att den som kontrollerar ekonomin också kontrollerar andra aspekter av livet. Hayek menar att den som kontrollerar de ekonomiska medlen också kontrollerar målen och vilka värden som värderas högre och vilka värden som värderas lägre, kort sagt vad människor ska tro på och sträva efter. Socialismen måste samla kontrollen av ekonomin till en central planering och det är därför som kapitalismen är bättre eftersom där kontrolleras ekonomin av flera.

Hayek ser hela frågan om ekonomisk styrning som ett tekniskt problem att samordna individuella behov (efterfrågan) med tillgängliga resurser på marknaden (utbudet). Det är marknadens spontana efterfrågan som bestämmer resursernas aktuella omfördelning.

Men Hayek frågar sig aldrig hur värden skapas i en kapitalistisk marknadsekonomi. Även han betraktar det hela som ett distributionsproblem där det gäller att fördela varor och resurser. Han inser aldrig att den individuelle kapitalisten aldrig är intresserad av hur hans resurser bäst ska användas för det allmänna bästa utan det är vinsten som för honom alltid blir det viktigaste.

Kapitalisterna som grupp är aldrig bekymrade över hur de samlade resurserna på bästa sätt ska användas för konsumtion utan de måste i första rummet använda lönearbetare för att skapa mervärde som kan användas för att låta kapitalet växa.

Att försvara kapitalismen innebär att försvara vinsten snarare än konsumtionen. Det är ingen slump att tillgång och efterfrågan kommer i obalans både genom överproduktion av varor vi inte behöver till underproduktion av varor vi skulle behöva men inte kan köpa. Det är ökningen av mervärdet och vinsten som måste prioriteras före produktionen av varor för ett behov och för individernas fria utveckling.

Slutsatsen blir att den kritik som Hayek riktar mot ett centralstyrt socialistiskt samhälle också kan riktas mot den kapitalistiska marknadsekonomin. I båda fallen är det den ekonomiska kontrollen som också bestämmer över individernas hela liv.

Hayek bortser från den odemokratiska kontrollen av ekonomin under kapitalismen. Ekonomin har ett försteg på så sätt att den tvingar oss att arbeta för en lön för något som vi inte kan påverka och som går ut på att skapa vinst åt några få samtidigt som vår fria tid i livet begränsas. Definitionen på social välfärd är inbyggd i det kapitalistiska systemet.

Hayek förväxlar frihet med liberalism. Han menar att vi är fria så länge vi inte direkt tvingas att göra något. Han förväxlar beslut med att kunna välja. Så länge vi kan välja mellan olika alternativ är vi fria.

Men besluten som andra fattar åt oss när det gäller ekonomin begränsar oss alla och det demokratiska deltagandet i dessa beslut är inte något som Hayek befattar sig med. Vi tvingas hur som helst att leva våra liv som lönearbetare där någon annans vinst är målet för våra aktiviteter. Marknaden bestämmer vad vi ska göra och också vilka varor vi ska köpa för att tillfredsställa våra behov. Hägglunds kritik riktar in sig på att denna process står utanför demokratisk kontroll. Utmaningen för den demokratiska socialismen är att skapa ett sådant demokratiskt deltagande. Det kommer att bli en ständigt pågående process som vägleds av idéer om frihet som vi redan omfattar för att försvara den liberala demokratin och kapitalismen. Både en central planering och en produktion för enskildas vinst måste avvisas.

Liberalismen hävdar att den liberala demokratin ger oss möjligheter att leva fria liv medan den sociala välfärden hela tiden ökar. Men Hägglund visar att detta är omöjligt under kapitalismen.

Demokratisk socialism å andra sidan innebär en fundamental och praktisk omvärdering av hur värdet av produktionen mäts. Genom att mäta välståndet i termer av socialt tillgänglig fri tid blir vi engagerade i att minska den socialt nödvändiga arbetstiden genom teknologiska framsteg. Produktionsmedlen blir gemensamt ägda och kan inte användas för personlig vinst. Både vad som produceras och hur det produceras blir föremål för demokratiska beslut. Detta möjliggör också att teknologiska landvinningar kan styras så att mera socialt tillgänglig fri tid skapas. Målet för den demokratiska socialismen är inte bara att vi ska leva våra liv för att få våra behov tillfredsställda utan också att vi ska få möjlighet att odla våra färdigheter och talanger. I båda fallen kommer friheten att öka.

Hägglund avslutar sin bok med en genomgång av Martin Luther Kings politiska filosofi och politiska aktivism. Han visar hur det var engagemanget för frihet som ledde till att King, innan han mördades, hade nått fram till en radikal kritik av kapitalismen. King förespråkade en omfördelning av de rikedomar som skapas under kapitalismen men han hade på slutet av sitt liv kommit fram till att det fanns ett djupare problem som var förknippat med vad som anses viktigt under kapitalismen. Genom att följa Kings utveckling kommer Hägglund fram till att den sekulära tron och den andliga friheten måste samverka i en omvärdering i vad som produceras för vinst, i en rörelse mot demokratisk socialism.

Boken This Life handlar om att vi måste vårda insikten om att vi bara lever ett liv där allt står på spel. Vad vi ska göra med vår återstående tid handlar inte om att skapa en ny utopi eller ett nytt Jerusalem.

Att boken tagits emot med så stor entusiasm i många länder beror på att den väcker förhoppningar. Läsaren tar i anspråk alla sina personliga erfarenheter och alla sina insikter om världens affärer och får sina ögon öppnade på ett överraskande och unikt sätt.

Tarantino, Trump, Hollywood och våldet

Publicerad på Opulens den 22.8.2019

Tarantino, Trump, Hollywood och våldet

FILMVÅLDET. Universal Pictures ställde in premiären på The Hunt som var annonserad till den 27 september, efter masskjutningarna i Dayton och El Paso. Donald Trump anklagar Hollywood för rasism i en tweet, tydligen med anledning av filmen.

Filmen är en satir och handlar om en grupp rika ”globalister” i USA som låter kidnappa några fattiga personer (”deplorables”). Sen släpper de dem på olika platser för att sedan jaga dem som tillåtna byten att döda.

The Hollywood Reporter uppger att Universal Studios ställde in premiären efter dödshot i mail och sociala medier mot producenterna av filmen och efter negativa reaktioner i samband med provvisningarna. Man hoppas ännu på att kunna visa filmen internationellt eller när situationen har lugnat sig.

Donald Trump ser Hollywood som en motståndare och som något ”liberalt”. Detta är en tradition sedan senator McCarthy jagade ”oamerikaner” och kommunister i Hollywood på 1950-talet. Ronald Reagan var redan då en maktfaktor som särskilt angrep fackföreningarna i filmindustrin. Många tvingades sluta arbeta eller arbetade under antagna namn (se till exempel den biografiska filmen Trumbo från 2015). När Donald Trump valdes till president splittrades en konservativ grupp, Friends of Abe, som utövat stort inflytande i Hollywood med medlemmar som Jon Voight och Kelsey Grammer. Sällskapet upplöstes 2016 men har kanske återuppstått sedan dess.

Den amerikanska statens olika säkerhetstjänster och militär har utövat stort inflytande i Hollywood vilket visades i boken National Security Cinema: The Shocking New Evidence of Government Control in Hollywood av Matthew Alford och Tom Secker. som du kan läsa om här.

Konservativa medier har applåderat beslutet att ställa in visningen av The Hunt. Det är mycket ovanligt att en redan inspelad film åtminstone tills vidare inte visas och det är också ovanligt att beslutet applåderas av konservativa medier.

Premiären på Arnold Schwarzeneggers film Collateral Damage som hade ett terroristtema och som skulle ha släppts just efter den 11 september 2001 sköts upp till året efter. Året efter det sköt man på premiären av Phone Booth efter att masskjutningar liknande de i filmen ägt rum i Washingtonområdet.

I april 1999 sköt man på avslutningen av TV-serien Buffy the Vampire Slayer efter att en massmördare dödat ungdomar på Colombine High School på ett liknande sätt som i den ännu inte visade TV-versionen.

I Sverige har vi haft debatten kring filmen Motorsågsmassakern från 1974. I Sverige släpptes filmen i olika videoversioner först 1994 och 2001.

Man var rädd för att filmernas handling skulle inspirera någon att göra samma sak i verkligheten, så kallade copycats.

Visningen av de ovan nämnda amerikanska filmerna fördröjdes i första hand för att man rädd för att filmernas handling skulle inspirera någon att göra samma sak i verkligheten, så kallade copycats.

Den aktuella filmen The Hunt är uppenbarligen en satir. Är Donald Trump rädd för att en ”elit” av snuskigt rika personer skulle inspireras av filmen, kidnappa några fattiga personer ur Trumps väljarunderlag, släppa ut dem och sedan börja jaga dem med gevär som sport? Låter sjukt, inte sant, men kan det hända eller har det redan hänt? Hur sjukt är det amerikanska samhället och hur sjukt är Hollywood? Och vi som tittar är vi också riktigt friska?

I dagarna har Once Upon A Time in Hollywood av Quentin Tarantino haft premiär i många länder, också i Sverige. Tarantino hyllar Los Angeles, drömfabriken och rätten att gå in i biosalongen och slippa ha dåligt samvete för någonting. Än en gång kan vi riktigt boa in oss i de livsfegas kapell. Tarantino menar att våldet i hans filmer är separerat från våldet utanför biosalongen. Han är den skickligaste när det gäller att ge våldet ett komiskt ansikte antingen det gäller nazismen och Förintelsen i Inglourioues Basterds, slaveriet och den brutala rasismen i Django Unchained eller ritualmord i själva drömfabriken i Once Upon A Time in Hollywood.

Han har tagit sig rätten att upphäva verkligheten medan vi befinner oss i biosalongen eller i våra vardagssoffor framför TV:n. Han har sagt att han vill vara som en dirigent som spelar på sitt instrument, orkestern, i biosalongen. Vi ska skratta, skratta, skratta. Men sen vill han också bestämma när vi ska sluta skratta. Och många älskar det, inte sant. Enligt kritiker.se är filmen den bästa som går på svenska biografer just nu.

Jan-Olov Andersson i AB ”njöt jag bara av att få vara i Tarantino-världen”, ”En Hollywoodsaga som både närgånget klär av Hollywoodmyten, skojar med den och förvränger den på ett helt galet, våldsamt och roligt sätt”.

Kerstin Gezelius i DN: ”Det är någonting hypnotiskt över hur myt, verklighet, historia, hitte-på, banalt och storslaget sakta vävs samman till en skimrande gobeläng över en svunnen era. När ultravåldet slår till är det i en annan tappning än den förväntade.”

”Tarantino må beundra Brian De Palma, men hans våld har alltid haft en hälsosammare utstrålning. Kostym, roll, kropp, smink och skådespelare smälter ihop till något overkligare än fiktion och verkligare än verklighet.” Filmen visar en tid ”när man fick njuta av civilisationens frukter utan dåligt samvete och utan rädsla för att bli mördad”.

Fredrik Sahlin, SVT: ”Det är filmunderhållning med gigantiskt F, och med ett slut som ändå legitimerar nämnda övervåld och faktiskt även den där ängsliga vädjan om att vi inte ska avslöja för mycket av handlingen.”

Oskyldiga civila, flyktingar som drunknar eller barn som sitter i brutala fängelser på gränsen till Mexiko är inte Hollywoods fel, dummer.

Tarantino tycker inte om att få frågor om vad våldet i hans filmer ”betyder”. Han menar att våldet ”därute”, i Guatemala eller Tjota-hiti, inte är något vi kan förhindra. Men eftersom vi vet att det är en del av vår kultur så är det också en del av hans filmer. Men på skoj, liksom.

Masskjutningarna som pågår därute, alla krigen, alla drönare som vi skickar mot terrorister och oskyldiga civila, flyktingar som drunknar eller barn som sitter i brutala fängelser på gränsen till Mexiko är inte Hollywoods fel, dummer. Om Tarantino låter berättaren i den senaste filmen upprepa att ”The only good Indian is a dead Indian” så vill han ju att publiken ska skratta, inte sant. Publiken förstår ju att alla hollywoodfilmer som försvarade indianutrotningarna tillhör historien. Nu har vi ju blivit mycket mer sofistikerade, kanske lika sofistikerade som Andersson, Gezelius eller Sahlin.

En filmskapare, genial som Tarantino eller inte, kan inte ha något ansvar för vad galningar ute i samhället kan hitta på, menar många. Inte heller Trump tar något ansvar för vad rasister som genomför masskjutningar låter sig inspireras av. Han letar efter andra att skjuta skulden på och tweetar om ett samband mellan datorspel och masskjutningar. Sambandet kommer förmodligen att öka de närmaste åren med det ser inte ut som han och andra tror.

Både USA och Storbritannien har haft svårt de senaste åren att rekrytera soldater till alla krig man har pågående (minst ett tiotal). Det har rapporterats i pressen att man nu rekryterar soldater bland dem som spelar datorspel. Filmen Captain Marvel som hade premiär för några månader sedan var inspelad delvis för att rekrytera kvinnliga stridspiloter. Sedan 2003 har det skett en formlig invasion av krigsteman i filmer, datorspel, sport, leksaker och TV-shower samt TV-serier, alla uppmuntrade av det amerikanska försvarsdepartementet. Samtidigt blev krig som Irakkriget underhållning i TV.

Många datorspel och många Hollywoodfilmer ingår i en kultur som är helt impregnerad av våld och krig. Men den som spelar datorspel och den som ser Hollywoodfilmer måste alltid skilja på vad som är fantasi och vad som är verklighet. Där hjälper medierna till så att verkligheten inte ska komma krypande och förstöra alltihopa. Eller som i en Quentin Tarantino-film: vad som verkligen hänt spelar ingen roll. Infall, hugskott och påhitt är så mycket angenämare både i de livsfegas tempel och strömmat liggande i soffan hemma. Åskådaren vet att hur brutalt än det hela blir så finns alltid löftet om ett skratt på lut

Arbete,kapital och Facebook

ERKÄNNANDE. Vi måste kräva erkännande för vårt arbete antingen det gäller vårt användande av Wikipedia, Facebook och andra sociala medier eller för vårt arbete som oavlönade skribenter, skriver Lars Borghem.

Publicerad i Opulens den 1 maj 2019

1 maj: Arbete, kapital och Facebook

en ledare i Dagens Arena den 29 april argumenteras för att försöken att påverka balansen mellan arbetstagare och arbetsköpare till arbetstagarnas fördel är arbetarrörelsens viktigaste strid.

Låt oss följa några ledtrådar in i kapitalets labyrint och ut igen! Får vi åtminstone syn på tjuren?

Ny lagstiftning i USA gör det möjligt att ta reda på hur vinsterna i stora företag fördelas mellan arbete och kapital. En artikel i New York Times från maj 2018 visar följande för några företag:

Marx ratio eller Marx index visar relationen mellan ett företags vinst per anställd och hur mycket en genomsnittlig arbetare kompenseras för sitt arbete. I Home Depot, en detaljhandelskedja som specialiserar sig på att sälja produkter rörande inredning och byggnadsmaterial till slutkunder, var indexet 1.01. Det betyder att vinsten per anställd var ungefär lika stor som medianlönen i företaget.

Du kan gå in på sidan hos New York Times och söka på andra företag. För Facebook ser det ut så här:

 

Alla vi som använder Facebook, Google eller Instagram är kanske inte medvetna om att vi därigenom bidrar till företagens vinster. Nu växer argumenten för att vi borde ha betalt för den tid vi spenderar på detta.

I en aktuell artikel av Livia Gershon i Longreads redogör hon för några forskningsresultat men också hur några aktionsgrupper har bildats. Särskilt när det gäller artificiell intelligens är utvecklingen mycket snabb och de flesta av oss har ingen aning om på vilket sätt vi bidrar till att utveckla självkörande bilar, ansiktsigenkänning eller datorernas förmåga att tolka text.

Arbetar vi alla på att göra det mera lönsamt att ersätta arbetskraft med datorer och robotar, när vi googlar, laddar upp bilder på Instagram eller använder Facebook?

Livia Gershon anknyter till en klassisk essä från 1975 om synen på hushållsarbete, av feministen Silvia Federici (essän hittas här), och hittar likheter mellan många hemmafruars situation på 1970-talet och hur vi omedvetet arbetar åt de stora sociala medierna i dag.

Även mycket av det ideella arbete som driver Wikipedia, bloggar, poddar eller tidningar och tidskrifter på nätet som inte betalar för artiklar som de får sig tillsända, bidrar till vinsten hos företag som Google, Amazon, Facebook och andra.

Samtidigt pågår försök att organisera grupper som kan förhandla med företag, men utgången är beroende av hur lagstiftningen kan påverkas på nationell och internationell nivå.

Dorothy Howard som arbetat på Wikipedia och som doktorerar på digitalt arbete vid University of California San Diego menar att vi får inte tro att vetenskapen och den tekniska utvecklingen alltid måste ligga före vår förmåga att reglera den. Vi måste kräva erkännande för vårt arbete antingen det gäller vårt användande av Wikipedia, Facebook och andra sociala medier eller för vårt arbete som oavlönade skribenter.

Medan krigen pågår

SAMARBETEN. Företag som Google och Amazon har ett nära samarbete med amerikanska underrättelseorgan. Nyligen protesterade anställda vid Google mot att företaget hjälpte till med utvecklingen av ett projekt vid Pentagon, skriver Lars Borghem.

Publicerad i Opulens den 3 maj 2019

Medan krigen pågår

I en tidigare artikel skrev jag att alla som använder Facebook, Google, Instagram och andra sociala medier omedvetet bidrar till dessa företags utveckling och vinster. Borde vi få betalt för vårt strävsamma slit vid dataskärmarna?

Kanske vi också underminerar själva tillgången till arbete genom att bidra till en datorisering eller robotisering av arbetet. Men måste vi inte bejaka den teknologiska utvecklingen om vi samtidigt kräver att få del i dess vinster? Maskinerna är väl våra vänner? Jovisst!

Här ska jag ta upp en annan underrapporterad aspekt på vår tid vid dataskärmarna. Företag som Google och Amazon har ett nära samarbete med amerikanska underrättelseorgan. Nyligen protesterade anställda vid Google mot att företaget hjälpte till med utvecklingen av ett projekt vid Pentagon, det amerikanska försvarsdepartementet (DoD). Projektet heter Maven och går i marknadsföringen ut på att använda artificiell intelligens (AI) i krigföringen mot IS och mot alla mål där drönare används. Varje dag samlar amerikanska spionplan och satelliter in mer data än vad alla anställda på DoD skulle hinna analysera under hela sina liv. Här måste datorerna och AI ta över!

Ryssland och Kina har naturligtvis sina egna projekt för att använda AI för spioneri och för krigföring. Eric Schmidt som lett utvecklingen på Google under många år menar att för att behålla sin militära och ekonomiska överlägsenhet i världen, måste USA också behålla försprånget inom AI.

Nyligen har både New York Times och The Guardian rapporterat om att fler civila nu dödas i Afghanistan av regeringsstyrkor samt amerikanska bombplan och drönare än som dödas i attacker från talibaner och IS.

Maven har redan använts några år i Mellersta östern och i Afrika som den här rapporten visar. Men antingen det gäller att välja ut personer att döda med hjälp av drönare eller att känna igen tidigare kunder som kommer in i en butik, är systemen på intet sätt felfria som den här artikeln visar.

Sedan president Nixon avskaffade systemet där vem som helst i USA kunde väljas ut för krigstjänst (George W Bush och Donald Trump kunde genom kontakter och läkarintyg klara sig från att skickas till Vietnam) har krigen kommit på längre avstånd från berörda familjer och från media. Tidningar som Washington Post och företag som Amazon har alla nära samarbeten med amerikanska säkerhetsorgan men de intressekonflikter som uppstår, när det gäller att informera allmänheten om utvecklingen av AI eller om krigen, saknas i rapporteringen.

Watson Institute vid Brown University har sedan länge ett projekt där man dokumenterar de amerikanska krigens kostnader. Här en karta som visar var det pågår bombningar med drönare och flygplan (Jemen, Somalia, Libyen, Afghanistan, Pakistan, Irak och Syrien). Länder där det pågår annan mer eller mindre hemlig militär aktivitet är naturligtvis ännu fler.

Så här sitter vi vid våra datorskärmar, tv-apparater eller smarta telefoner samtidigt som vi bidrar till utvecklingen av AI, som i sin tur är pådrivande när det gäller att göra krigen mer opersonliga och dödandet av civila mer anonymt.

Medan krigen pågår och flyktingströmmarna ökar tar många tacksamt emot tips på någon riktigt bra tv-serie att grotta ner sig i. Visst, det måste vi väl kunna unna oss?

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑