Sök

Lars Borghem

Betraktelser

Om onda och goda i de pågående krigen

KRIGSHETS. ”Kriget om opinionen pågår och där är det viktigt att Kina och Ryssland utmålas som hot samtidigt som behovet av att soldater rekryteras till småskaliga operationer ökar. Där spelar Skavlan, Carina Bergfeldt, SVT och TV4 en viktig roll”, skriver Lars Borghem.

Publicerad i Opulens den 15 mars 2021

I slutet av februari var överbefälhavaren Micael Bydén gäst hos Carina Bergfeldt i SVT. Han pratade om den största upprustningen av det svenska försvaret i mannaminne och om hoten från Ryssland och Kina. Fredagen den 5 mars var det Petra Malms tur hos Carina Bergfeldt. Samtidigt pågår en serie på TV4, ”Elitstyrkans hemligheter Sverige”, där Malm är utbildningsledare.

Programmet har en brittisk förebild i ”Elitstyrkans hemligheter UK” (”SAS: Who Dares Wins” på Channel 4) som också visas i TV 4. Petra Malm har själv varit elitsoldat i tio år och i det svenska programmet får 18 kvinnor och män genomgå prövningar liknande de uttagstester som görs till ett elitförband som Kustjägarna i Sverige och SAS i UK.

I den brittiska versionen har Ant Middleton varit huvudinstruktör. Nyligen meddelade Channel 4 att man avbryter samarbetet med Middleton på grund av hans personliga uppträdande. Middleton har tjänstgjort som soldat i Nordirland, Makedonien och Afghanistan.

I sin bok ”First Man In. Leading from the Front. Sniper. Soldier. Surviver.” beskriver han sina erfarenheter som krypskytt, soldat och överlevare. Han skriver om sina uppdrag i Afghanistan och när Petra Malm också berättar om ett uppdrag som handlar om att söka upp och oskadliggöra en talibanledare där, känner man igen sig. Kocken Tareq Taylor som sitter bredvid Malm säger gillande att livet börjar på andra sidan bekvämlighetszonen. Även vi hemma i tv-soffan skrattar och tycker att det låter klokt och lagom äventyrligt. Döden är frånvarande i ekvationen.

Ant Middleton var två gånger gäst hos Skavlan i SVT där han berättade om sitt arbete som soldat och som äventyrare. I april 2019 medverkade han tillsammans med Lars Løkke Rasmussen som då var statsminister i Danmark. På YouTube finns ett klipp från intervjun. Middleton berättar att han dödat många människor, att han inte upplever någon ånger, att det finns onda och goda människor i den här världen och att han själv är god. Fredrik Skavlan vänder sig till Rasmussen och säger att kriget i Afghanistan som vi pratar om, också är vårt krig och att Rasmussen har varit en av männen ”bakom skrivbordet”. Rasmussen förklarar att han är helt enig med Middleton när det gäller att dela in människor i onda och goda. Han övergår sedan till att berätta hur plågsamt det varit att behöva berätta för anhöriga att en son eller dotter dött i kriget i Afghanistan.

När programmen hos Skavlan spelades in bedrev UK sju krig med SAS som en aktiv part och som till stor del var hemliga för allmänheten.

Genom upprustningen av det svenska försvaret, närmandet till den amerikanska och brittiska krigföringen och utnämnandet av Ryssland och Kina till huvudhot, måste tanken på ett kommande krig också säljas in med en personlig vinkel. Där har individer som Malm och Middleton och program som ”Elitstyrkans hemligheter” en viktig roll att spela.

Samtidigt pågår krigen därute och människor dör varje dag. När oppositionen mot kriget i Vietnam växte i USA och liksäckarna som kom hem blev allt fler, avvecklade Richard Nixon utskrivningen av soldater och rekryterade en professionell armé. Andra länder har följt efter. På så sätt har krigen – för de som bestämmer över dem, och för oss som följer dem på avstånd – blivit mer opersonliga. Sedan 2001 har i genomsnitt 46 bomber och missiler släppts varje dag år efter år av USA:s militär. År 2019 släpptes i genomsnitt 20 bomber per dag i Afghanistan.

De som överlevde bomberna hade säkert bråttom att lämna sina trygghetszoner, eller hur Tareq Taylor, Petra Malm och Carina Bergfeldt? Men de som dirigerar missiler och drönare på order från ett skrivbord någon annanstans, kan sitta i en bunker på andra sidan jordklotet från de åtta länder USA just nu bombar. Det sker utan krigsförklaring eller någon som helst juridisk legitimitet. Det pågår då och då fåfänga försök i den amerikanska senaten att ändra på detta. Svenska politiker verkar bekymra sig ännu mindre om lagligheten i de krig som USA och UK deltar i än åtminstone några amerikanska politiker i kongressen.

Det som skiljer USA från länder som Ryssland och Kina är att det finns lagstiftning (till exempel Freedom of Information Act) som ger allmänhet och journalister rätt att få ut information. USA har också ett nationellt arkiv som många år senare och ibland också i närtid publicerar dokument som är viktiga för förståelsen av utrikespolitiska händelser. Men de stora medierna som New York Times, Washington Post, CNN och andra, eller deras efterföljare i Sverige som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Sveriges Television, har i stort tyckt att de amerikanska och brittiska krigen har varit nödvändiga. De informerar i regel inte heller om lagligheten i krigföringen eller om små hemliga operationer som de Petra Malm och Ant Middleton har deltagit i.

Nyligen uttalade sig USA:s utrikesminister Tony Blinken på Twitter och sa att ”vi kommer aldrig att tveka när det gäller att använda våld när amerikanska liv och vitala intressen står på spel, men bara om vi följer våra värderingar och lagar och med det amerikanska folkets informerade samtycke” (”informed consent”). Blinken pratar inte om internationella lagar som gäller krig, eller om FN-resolutioner, utan om att USA anser sig ha rätten att använda våld helt utifrån den inhemska politiska situationen.

En stor majoritet av demokrater och republikaner i kongressen har i årtionden genom sina budgetar stött de amerikanska militärutgifterna, de 800 baserna runtom i världen, krigen och den militära aktiviteten i över 100 länder. Blinken vet att samtycket formas med hjälp av alla de dominerande medierna som är intimt sammanväxta med säkerhetsorganen, Wall Street, Silicon Valley och det militärindustriella komplexet.

När det gäller de pågående krigens verkningar finns ett projekt vid Brown University som heter Costs of War. Där finns statistik på vad de senaste tjugo årens krig betytt för antalet döda, sårade, traumatiserade och för alla som tvingats fly från sina länder eller inom sina länder.

När det handlar om antalet bombuppdrag och antalet ivägskickade drönare har både Pentagon och oberoende organisationer fört statistik. Men under Trumps sista år som president hemliggjordes bombningarna och Biden verkar ha följt Trump i spåren.

Carina Bergfeldt frågade Petra Malm: ”Vilka andra länder verkade du i?” som om det var ett gudomligt uppdrag hon utförde för ett högre syfte. Malm svarade att 70% av vad hon gjort under sina tio år i ”högriskländer” är hemligt. Den här typen av småskaliga operationer som kräver små förband av elitsoldater kommer att öka. Småskaligheten gör att de också kan göras mer hemliga. Om USA, UK och ibland även samarbetspartners som Sverige, har militär personal i Afghanistan, Iran, Irak, Syrien, Venezuela, Somalia och ett flertal andra länder i Afrika som inte allmänheten behöver ha reda på är det inte primärt för att vinna krig utan för att hålla konflikter igång. Många ser också en privatisering av militära operationer som en möjlig framtid.
USA har en stor militär närvaro i många afrikanska länder. Journalisten Nick Turse har länge bevakat utvecklingen och i en artikel i The Intercept 2019 skrev han om hur också Ryssland och Kina har ökat sin handel och sina kulturella avtryck men också har militära aktiviteter på kontinenten. I förhör i senaten har amerikansk militär beskrivit Rysslands och Kinas närvaro där som ondskefull och den amerikanska som välvillig. Här är vi tillbaka till resonemanget hos Skavlan med Ant Middleton och Lars Løkke Rasmussen. George W Bush, Tony Blair, David Cameron, Nicolas Sarkozy eller Ant Middleton må åberopa Gud eller försäkra alla om hur goda de är. Bakom sig har de lämnat ödelagda länder, korruption, hat och förbittring. De krig som har följt på attacken mot New York och Pentagon 2001 har stärkt extremismen i världen och försvagat de krafter som verkar för fred och demokrati både hemma och borta.
Alla ansvariga militärer i alla länder har insett att storskaliga krig där någon kan vinna kriget inte längre är möjliga. Om ändå ett omfattande krig i Europa eller i Stilla Havet bryter ut kommer det att ske av misstag. Men kriget om opinionen pågår och där är det viktigt att Kina och Ryssland utmålas som hot samtidigt som behovet av att soldater rekryteras till småskaliga operationer ökar. Där spelar Skavlan, Carina Bergfeldt, SVT och TV4 en viktig roll. Att de därmed också bidrar till försvaret av de pågående krigen och för rekrytering av soldater till nya krig är något som aldrig sägs rent ut.
Utvalt inlägg

Aktuellt citat

När människor håller med mig misstänker jag alltid att jag har fel. (Oscar Wilde)

Utvalt inlägg

De sämst ägnade och minst kvalificerade

Masha Gessen. Texten publicerad i Opulens den 3 september 2020.

TRUMPERAN. ”Det som måste uppfinnas på nytt är institutionerna och vad politiken betyder för oss och vad det betyder att vara en demokrati”, skriver Lars Borghem som läst Masha Gessens Surviving Autocracy.

Surviving Autocracy av Masha Gessen
Riverhead Books

Masha Gessens Surviving Autocracy börjar med en genomgång av Donald Trumps alla felbeslut när det gäller covid-19. Hon jämför med Sovjetunionens reaktion på Tjernobylolyckan 1986. Gessen funderar över vilket språk vi ska använda för att förstå utvecklingen både i staterna i forna Sovjet och i dagens USA.

Åsa Wikforss bekände i sin bok Alternativa fakta (2017) sin tilltro till de amerikanska institutionerna i en tid präglad av Trump och andra kunskapens fiender. Masha Gessen påminner istället om en artikel hon skrev för New York Review of Books efter valet av Donald Trump till president med budskapet ”Institutionerna kommer inte att rädda dig”. Hon jämför med Ryssland, Ungern och Israel där institutionerna har sviktat och nu ser hon USA följa efter.

Auktoritära ledare använder dramatiska händelser i den egna nationen för att utöka statens makt över medborgarna och hon använder riksdagshusbranden i Berlin och Hitlers favoritjurist Carl Schmitt som exempel. Putin och Trump har följt i hans spår men Gessen menar att Donald Trump inte är ett undantag utan är den logiska slutstationen på en repressiv utveckling från Abraham Lincoln, Woodrow Wilson och framåt, över George W Bush och Barack Obama.

Ett kapitel heter Vi kan kalla det en kakistokrati, det vill säga en regering styrd av de sämst ägnade eller minst kvalificerade människorna och Gessen ger många exempel på amatörer och svindlare runt Trump. Andra teman i hennes bok är korruptionen och Trumps fascination för Vladimir Putin och andra auktoritära ledare i Nordkorea, Brasilien, Filippinerna, Ungern, Israel, Saudiarabien, Turkiet och Kina.

Ett kapitel handlar om Robert Mueller och utredningen om det fanns ett samband mellan Trumps valkampanj och Ryssland före och under presidentvalet 2016. Hon är besviken på rapporten som inte lyckades knyta ihop alla trådar och på kongressen som inte klarade av att följa upp rapporten. Här kan man påminna om att Masha Gessen besökte Skavlan under 2017 och då talade om den undersökning om rysk inblandning i valet som beställts av Barack Obama. Undersökningen som i en redigerad version presenterades för allmänheten några veckor innan Trump tillträdde som president har konstant misstolkats i den svenska pressen. Jag skrev om Gessens besök hos Skavlan, där hon kallt räknade med att varken Skavlan eller hans publik var så informerad i saken.

När hon skriver att en autokratisk attack i USA bygger på en koncentration av makten i presidentadministrationen och äktenskapet mellan pengar och politik, är det lätt att hålla med henne. När Trumperan är slut finns det ingen normalitet att gå tillbaka till. Det som måste uppfinnas på nytt är institutionerna och vad politiken betyder för oss och vad det betyder att vara en demokrati, om det är det vi väljer att vara.

Även den politiska debatten måste förnyas, menar Gessen. Den saknar fantasi och ambition. Den handlar mer om vad som är realistiskt och lagligt än rätt och rättvist. Det är detta tråkiga, neutrala och ihåliga rum som medierna ständigt skapar, som Trump har stoppat fullt med grovheter, grymhet och lögner. Efter Trump måste journalisterna börja betrakta sin publik inte som passiva åskådare av en katastrof som inte kan förstås, utan som deltagare i ett projekt att skapa en framtid tillsammans med medborgarna.

Med friheten i sikte: Martin Hägglund på svenska

Martin Hägglunds uppmärksammande bok ”This Life” har utkommit i svensk översättning på Volante förlag. Foto: Pontus Höök. Texten publicerad i Opulens den 5 oktober 2020.

FRIHET. ”Att Martin Hägglunds bok nu föreligger på svenska är mycket glädjande. Nu kan också svenska läsare ta i anspråk alla sina personliga erfarenheter och alla sina insikter om världens affärer och samtidigt få sina ögon öppnade på ett överraskande och unikt sätt”, skriver Lars Borghem.

Nu har Martin Hägglunds bok This Life, som jag skrev om i Opulens i december förra året, översatts till svenska som Vårt enda liv: sekulär tro och andlig frihet (Volante förlag). Boken anmäls i flera svenska tidningar just nu, författaren intervjuas i olika medier och det finns också flera författarsamtal med Hägglund på internet.

Jag har hittills inte sett någon dra några mer konkreta politiska slutsatser av de insikter som boken skapar hos läsaren, så jag gör ett försök.

De senaste trettio åren har kapitalismen spridit sig också till Ryssland och Kina. Eliterna i Kina, Ryssland och USA har delvis gemensamma intressen även om de också för en geopolitisk kamp om intressesfärer. Alla hittillsvarande stater är historiska former av konkurrerande klassintressen och trots att de flesta stater bekänner sig till någon form av demokrati så kan alla se att den demokrati som föreligger är ofullständig.

De regelbundet återkommande skandalerna om bankkorruption med förgreningar över hela världen, krigen och de ekonomiska klyftorna som skapar flyktingar, utan att medierna eller opinionerna förstår sambanden och klimatpolitiken där opinionen alltid är före företagsledarna och politikerna, visar att eliterna fortfarande har ett försprång. Hur ska detta kunna brytas i en värld med totalitära tendenser och där demokratin inte är utvecklad till att omfatta företagens produktion någonstans?

Hägglund betonar att alla de demokratiska organisationer och grupper som har bildats under kapitalismen har utvecklat erfarenheter där känslan av andlig frihet har odlats. Insikten att människan är ett subjekt i historien och inte bara ett subjekt för historien, har givit generationer av människor demokratiska erfarenheter att bygga på.

Som det är nu ligger besluten om vad som ska produceras bortom demokratisk kontroll. Vi kan fatta beslut om hur den sociala välfärd som skapas ska fördelas men besluten om vad som ska produceras för vinst är redan tagna. Om vi tar demokratin på allvar så är det inte bara hur fördelningen ska göras utan också vad som ska produceras som måste beslutas demokratiskt.

I stället för socialism i ett land har vi fått kapitalism i alla länder. Detta skapar för första gången möjligheter att människor i många länder ser den motsättning som finns, mellan de samhällen som eliterna utvecklar och de samhällen som är möjliga om beslutanderätten över företagens produktion blir demokratisk och företagens produktion förändras.

Kapitalintressena, som är de som i dag har makten att bestämma inriktningen av hur välståndet skapas av lönearbetarna i samhället, väger alltid tyngre än lönearbetarnas intressen även innan de politiska processerna har manipulerats.

Demokratisk socialism kan aldrig uppnås bara genom att fördela välfärden på ett annat sätt. De flesta politiska projekt som förespråkar någon form av socialism har reducerat frågan till att handla om hur staten ska organiseras och det ekonomiska överskottet ska fördelas. Detta hände i Sovjetunionen, Kina och i många andra stater som bekände sig till någon form av marxism, där staten blir en gigantisk kapitalist som tvingar in arbetarna i olika former av tvångsarbete. Dessa stater är varken demokratiska eller socialistiska.

I det samhälle som en uppmärksam läsare av Vårt enda liv kan se framför sig är produktionsmedlen gemensamt ägda och kan inte användas för personlig vinst. Både vad som produceras och hur det produceras blir föremål för demokratiska beslut. Detta möjliggör också att teknologiska landvinningar kan styras så att mera socialt tillgänglig fri tid skapas. Målet för den demokratiska socialismen är inte bara att vi ska leva våra liv för att få våra behov tillfredsställda utan också att vi ska få möjlighet att odla våra färdigheter och talanger. I båda fallen kommer friheten att öka.

Att boken This Life tagits emot med så stor entusiasm i många länder beror på att den väcker förhoppningar. Att Hägglunds bok nu föreligger på svenska som Vårt enda liv är mycket glädjande. Nu kan också svenska läsare ta i anspråk alla sina personliga erfarenheter och alla sina insikter om världens affärer och samtidigt få sina ögon öppnade på ett överraskande och unikt sätt.

Trumps fascistiska försök till statskupp är bara början

Collage: C Altgård / Opulens. Texten publicerad i Opulens den 7 januari 2021.

ELITSTYRET. ”Nu är fokus på Donald Trumps senaste tilltag, den av honom uppviglade stormningen av kongressen, och våra dominerande medier skriver alla om hur demokratin måste försvaras. Men en bättre utgångspunkt vore att erkänna att de liberala demokratierna är långt ifrån demokratiska”, skriver Lars Borghem.

Både republikaner och demokrater i den amerikanska kongressen har gemensamt och under många år ökat militärbudgetarna för att säkra dominansen utomlands. Det har inte varit någon större skillnad mellan presidenter från olika partier, och Donald Trump har inte avslutat krigen som han lovade. Däremot har den militära upprustningen ökat under hans tid i Vita huset. Den groteska ojämlikheten i USA har ökat under pandemin, under bränderna och orkanerna medan krigen därute pågår. Hungerköerna i USA liknar de i Sovjetunionen när det imperiet upplöstes. Till slut har kriget kommit hem.

USA är en republik med vissa demokratiska inslag där lobbyister har större inflytande på de valda representanterna än de som valt dem. Trumps försök till en fascistisk statskupp kommer bara att öka militärens inflytande i USA, som har kommit att likna de länder där man underblåst otaliga statskupper i regel från höger.

Medierna kommer att plädera för en ökad övervakning och kontroll av befolkningen, av internet och av sociala medier. När CNN kallar in George W Bush att stå för sans och balans vet man att krigen kommer att fortsätta både där ute och i det amerikanska hemlandet.

Men Sverige har också ett demokratiskt underskott. Utrikesministerns, försvarsministerns och den borgerliga oppositionens uppslutning bakom den amerikanska elitens perspektiv på världens affärer och skolpolitiken med försvar för att vinstdrivande skolor finansieras med skattepengar, är exempel på att den opinion som finns bland de röstberättigade knappast har någon representation i riksdagen. I likhet med många frågor i USA är opinionen delad även inom partierna, men ledningen för partierna har skaffat sig ett fast grepp om politiken.

Det massiva mediala övertaget för elitens syn i dessa frågor är också ett demokratiskt problem, även om det inte kommer att uppfattas som ett sådant förrän klyftorna mellan verkligheten och bilden av verkligheten blir ännu större. En ökad aktivitet hos befolkningen i stad och land i USA såväl som i Sverige är nödvändig för att vända en utveckling som alltför länge drivits av eliter för eliters intressen. Om demokratierna ska bli mer demokratiska måste folkstyret utvecklas på lokal, regional och nationell nivå.

Nu är fokus på Donald Trumps senaste tilltag, den av honom uppviglade stormningen av kongressen, och våra dominerande medier skriver alla om hur demokratin måste försvaras. Men en bättre utgångspunkt vore att erkänna att de liberala demokratierna är långt ifrån demokratiska. Även om eliterna i många fall är valda så har eliterna ett övertag i form av medier och nöjesindustri som i stort verkar till deras fördel. Vad som uppnåtts måste självklart försvaras men ännu mer återstår att utveckla

Världen är inte svart-vit men framställs som sådan

Collage: C Altgård / Opulens. Texten publicerad i Opulens den 19 mars 2021.

REPLIK. ”Regeringsrepresentanter från USA vill gärna beskriva konkurrenterna som ondskefulla eller onda och sig själva som goda. Också i Sverige har många anammat det här svart-vita tänkande”. Lars Borghem svarar Lars Thulin som var kritisk till krönikan ”Om onda och goda i de pågående krigen”.

Roligt att någon reagerade på min text ”Om onda och goda i de pågående krigen”! Lars Thulin tycker sig ha tolkat ”andemeningen” i vad jag skrev. Men jag använde inte ord som krigshets, krigshetsare eller trams.

Jag har inte underskattat hot från Ryssland och Kina och jag har läst Säpos årsrapport från 2020 där också Iran finns med. Hoten mot Sverige från Ryssland, Kina och Iran som de beskrivs i rapporten må vara verkliga men de presenteras utan kontext. Detsamma gäller hoten från terrorism och extremism. Det är en brist.

Världen är inte svart-vit, skriver Lars Thulin. Men det är så den framställs i medier som New York Times, Washington Post, CNN, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, TV4 och Sveriges Television.

I min text länkade jag till en artikel av Nick Turse där han beskriver ryska och kinesiska aktiviteter i Afrika. Om USA har över 800 baser i över hundra länder och Ryssland och Kina nu börjar bygga sina första på kontinenten Afrika så är det klart att den amerikanska friheten begränsas och Kina och Ryssland upplevs som hot.

Det här är en geopolitisk kamp om territorier, makt och handel. Regeringsrepresentanter från USA vill gärna beskriva konkurrenterna som ondskefulla eller onda och sig själva som goda. Också i Sverige har många anammat det här svart-vita tänkandet och det gynnar inte Sveriges säkerhet. Alla länder som blir klientstater till någon av stormakterna kommer att få nya problem och ett liberalt och demokratiskt land som Sverige kommer att se ökade krav på slutenhet och hemlighetsmakeri ju närmare vi kryper USA och UK.

Den demokrati som skall försvaras kan bara stärkas om den blir lite bättre och öppnare än de auktoritära hoten. Om Sverige, som Petra Malm antydde i intervjun med Carina Bergfeldt, genomför hemliga militära operationer i ”högriskländer” tillsammans med elitstyrkor från NATO-länder behöver ju detta diskuteras öppet. Man kan inte bara ta för givet att detta stärker Sveriges säkerhet.

Vi har sett alla pratshower med Fredrik Skavlan och Carina Bergfeldt på Sveriges Television och haft stort utbyte av programmen. Men vi har naturligtvis också lagt märke till att de då och då haft en tydligt försvar för NATO och den amerikanska och brittiska utrikespolitiken. Donald Trump och Vladimir Putin har ofta varit måltavlor, och inget fel i det, men angreppen har varit emotionella och manipulativa, inte tydliga eller konkreta. Här ett exempel.

Lars Thulin skriver om maktbalansen i världen och att Kina har en smart och långsiktig plan att ta makten i världen. Han bör besinna sig något. I en färsk analys från det brittiska International Institute for Strategic Studies (IISS) publiceras aktuella försvarsutgifter i världen. USA:s försvarsutgifter är större än de femton närmaste länderna sammanlagt. Rysslands försvarsutgifter minskade förra året och Storbritanniens ökade och är nu större än Rysslands som har 70 gånger större yta. Här en grafisk bild.

Just därför att västs militära överlägsenhet är så stor blir det kulturella kriget där det gäller att framställa Kina och Ryssland som de aggressiva så mycket viktigare, och jag menar att det är här som också svenska medier och skribenter som Lars Thulin spelar en viktig roll.

Jag har i annat sammanhang ansett att Sverige bör frigöra sig från den amerikanska elitens inflytande och arbeta för en gemensam politik i EU. Det är länge sedan väst hade ett moraliskt övertag gentemot Ryssland och Kina. USA och Storbritannien har slarvat bort det arvet. EU kan förbättra relationerna med Ryssland utifrån en styrkeposition både ekonomiskt och militärt.

Men det är främst i USA som hoppet om en fredligare värld lever, genom de jurister, lagstiftare, forskare, historiker, journalister, författare och inte minst politiska aktivister från olika politiska håll, som alla vill ha ett slut på de eviga amerikanska krigen. Dessa har gynnat extremismen i de länder där krigen bedrivs men också i USA och genom de flyktingströmmar som krigen skapat, även i Europa. Detta borde Lars Thulin och likaså de som skriver nästa årsrapport för Säpo tänka på.

Om filmerna Mank och Citizen Kane

Collage: C Altgård / Opulens. (Bakgrundsbilden hämtad från Pixabay.com). Texten publicerad i Opulens den 15 april 2021.

FILM. Lars Borghem skriver om filmerna Mank och Citizen Kane och reder ut begreppen beträffande manusförfattaren Herman Mankiewicz och regissören Orson Welles. Detta är samtidigt också en text om hur Hollywood över tid förvandlar kritik till ett försvar för makten.

Filmen Mank, i regi av David Fincher, är Oscarsnominerad i tio kategorier 2021 men fick bara ett pris i årets Bafta-gala: Best Production Design. Oscarsgalan är i år framflyttad till den 26 april.

Mank handlar inte som många tror om hur manuset till Citizen Kane kom till, utan om Herman Mankiewicz relation till Hollywood och till William Randolph Hearst, tidningsmogul och politiker, och om hur Manks eget manuskript till Citizen Kane utvecklades. Men den slutliga filmen baserades på ett manus som hade genomgått stora förändringar.

Jan Eklund skrev i DN att ”Bråket om vem som egentligen författade manuset har ekat långt in i vår tid.” Men allt är noga utrett för den som vill veta. Alla manusversionerna av Citizen Kane finns hos RKO, bolaget som producerade filmen, och det går att i detalj ta reda på hur manusen utvecklades från det första av Mank till det som låg till grund för filmningen.

Förenklat kan man säga att Mank hade personliga orsaker att betona likheten mellan Kane och Hearst medan Welles gjorde sambandet svagare. En sak som sällan uppmärksammats är att i början av filmen Citizen Kane nämns William Randolph Hearst vid namn under den berömda nyhetspresentationen. Han existerar alltså i filmens värld som någon oberoende av Kane.

Svenska Dagbladet skrev Jan Söderqvist om filmen Mank: ”Men relationen mellan Welles och Mank är, liksom produktionen av och kontroverserna kring Citizen Kane, av underordnad betydelse här. Den hetlevrade regissören är faktiskt bara en bifigur. Det är andra motiv som dominerar: pengar, korruption, desillusion och integritet.”

Det är en viktig synpunkt även om Söderqvist väljer att glömma bort politiken. Trots att Mank inte är lika skickligt gjord som Citizen Kane ger den en djupare bild av Hearst och av Hollywood under denna tiden än Orson Welles film.

Jan Söderqvist avslutar: ”Mankiewicz blev grundligt skandaliserad av Hearstpressen och söp helt enkelt ihjäl sig”.

Även Orson Welles blev smutskastad av Hearstpressen och motarbetades under hela sin karriär av den ekonomiska eliten. Han övervakades av FBI och hans fil där kan nu läsas av alla, tack vare Freedom of Information Act.

I en intervju med Dick Cavett som finns på YouTube berättar Orson Welles om arbetet med Citizen Kane och om hur han som 26-åring vågade sig på en så banbrytande produktion. Han skildrar också hur han blev varnad av en polis när han under en föreläsningsturné var på väg till sitt hotellrum. I en garderob på rummet väntade en 14-årig flicka och utanför hade polisen gömt ett par fotografer från den samarbetsvilliga pressen. Welles trodde dock inte att Hearst själv var inblandad. Även han kunde vara naiv som den här artikeln i The Guardian visar.

Harry Martinson som redan i april 1941 kallade biosalongen för de livsfegas käraste kapell hade en djup förståelse av propaganda. Han hade då året innan kommit tillbaka från det finska vinterkriget där han deltog som postordonnans. Han använder ordet propaganda ett tiotal gånger när han rapporterar från en författarkongress i Moskva 1934. Martinson beskriver också en flyguppvisning där ”en fallskärmsorgie som kom alla de närvarande amerikanska journalisterna att hicka till och strax därpå tjuta av förtjusning å Hearst-pressens vägnar”. Han visste att flyguppvisningen var en manipulering av de närvarandes sinnen inför de bombningar från flygplan som oundvikligen väntade. Samma år 1934 träffades William Randolph Hearst och Adolf Hitler i Berlin och i filmen Citizen Kane ser man Kane och Hitler tillsammans på ett podium där Kane efteråt försäkrar att det inte kommer att bli något krig i Europa. Man förstår att han fått det direkt ur hästens egen mun.

I boken Spain in Our Hearts: Americans in the Spanish Civil War, 1936–1939 (Houghton Mifflin Harcourt Publishing Company, 2016) skriver Adam Hochschild att Hearstpressen var en entusiastisk försvarare av Francisco Franco och fascismen i Spanien. Men även New York Times stödde i många artiklar Franco och dess reporter  William P. Carney återberättade till och med nationalisternas lögn att Guernica inte hade bombats utan att staden sprängts av ”de röda”. Efter karriären på tidningen blev han lobbyist och PR-man för Franco i USA.

Citizen Kane hade premiär i New York den 1 maj 1941 ett halvår innan Hitler förklarade krig mot USA fyra dagar efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor. I Sverige kunde filmen ses från den 26 januari 1942 under namnet En sensation.

När jag 2010 besökte San Simeon i Kalifornien, slottet som Hearst lät bygga och som visas i en imponerande studiokopia i Mank och som är förebilden till Xanadu i Citizen Kane, var det tabu att fråga om den senare filmen. Men nu har en yngre generation avkomlingar bestämt att filmen inte längre är något hot mot familjens image och Citizen Kane har visats också på San Simeon.

Då är kanske Mank mera av en sten i skon för dagens generation av Hearst-arvingar. ”Film, radioutsändningar, television, vad är det om inte utbyggnader av Ordet till teknik” skriver Martinson i sin berömda understreckare Lampans ande. Även om själva filmkonsten har utvecklats så är den fortfarande beroende av bra manus. Men propagandan som omsluter oss och Hollywoods minnesindustri omvandlar över tiden även mild kritik till ett försvar för makten

Levnadshistorier i dagens Israel/Palestina

En del av muren på Västbanken. (Foto: Justin McIntosh / Wikipedia. ) Texten publicerad i Opulens den 15 maj 2021.

KATASTROFEN. Idag den 15 maj uppmärksammas varje år Nakba som innebar tvångsförflyttningar av  invånare från de områden i Palestina som kom att bilda staten Israel. Lars Borghem har läst en nyutkommen bok som bygger på ett stort antal intervjuer och observationer i samband med många resor i Israel och i de ockuperade områdena.

I skuggan av muren av Tomas Andersson och Stefano Foconi
Carlsson Bokförlag

Den 15 maj varje år uppmärksammas Nakba till minne av händelser i samband med att det brittiska mandatet för Palestina upphörde och staten Israel bildades år 1948. Nakba brukar översättas med Katastrofen det innebar att byar jämnades med marken och hundratusentals palestinier fördrevs 1947-1949, i samband med den nya statens bildande. Flera massakrer och mord i samband med den etniska rensningen är väl dokumenterade och Katastrofen brukar numera uppmärksammas också i svensk press. Jag får 73 träffar från år 1998 och framåt vid en sökning i Dagens Nyheter även om begreppet till en början sattes inom citationstecken. Sammanhanget där Katastrofen ingår är föremål för varierande beskrivningar beroende på olika tolkningar av vad som skett i historien eller på vad som sker i nutid.

Boken I skuggan av muren av Tomas Andersson och Stefano Foconi bygger på ett stort antal intervjuer och observationer i samband med många resor under flera år i Israel och i de ockuperade områdena. Ofta kommer samma person till tals upprepade gånger. Intervjuerna är oavbrutet fängslande eftersom samtalen flyter fritt och bjuder på ständiga överraskningar. Bara ett fåtal gånger går författarna i polemik under samtalen och de intervjuade får i lugn och ro berätta sina levnadshistorier och om hur de ser på sin egen aktuella situation i dagens Israel eller i den ockuperade eller annekterade zonen. Samtalen har ägt rum i bland annat Nablus, Sebastia, Taybeh (Efraim), Beer Sheva, Jeriko, Tel Aviv, Nasaret, Safed, Kiryat Shmona, Golan, Jerusalem och Ramallah.

Under läsningen spanar läsaren efter hoppfulla tecken medan livsöde efter livsöde växer fram på sidorna. Många av de intervjuade, de må vara judar, kristna eller muslimer, har på sina olika sätt velat hjälpa till att skapa en fredlig värld i området allt medan de mera extrema formerna av judendom och islam har stärkts och korruptionen bland ledande politiker i Israel och Palestinska myndigheten tilltagit.

Intervjuerna visar att fördrivningen av palestinier är en pågående företeelse även om sammanhanget tolkas olika beroende på vem som pratar.

Mellan intervjuerna finns partier där författarna går tillbaka i historien och redogör för hur olika händelser har uppfattats i Torahn, Bibeln och Koranen och vilken roll de spelat i de olika religionerna men också hur monoteismen i dessa tre religioner går tillbaka på ännu äldre berättelser och föreställningar. Religionernas utveckling på den Iberiska halvön beskrivs.

Påståendet att det skulle finnas en judisk gen avvisas. I Israel i dag växer tron i fundamentalistiska grupper att judarna är genetiskt överlägsna andra raser. Nationalismens ursprung och begreppets förändring över tiden diskuteras. I boken finns också porträtt av personer och företeelser som har bäring på dagens Israel och Palestina som Herodes, Sabbatai Zvi, Theodor Herzl, rabbinerna Kook, far och son, Arthur Balfour, Chaim Weizmann, Sykes-Picot-avtalet 1916, Peelkommissionen om delningen av Palestina, Mohammed Amin al-Husseini, Fawzi al-Qawuqji, Charles Tegart, Orde Wingate, Menachem Mandel Schneerson, David Ben-Gurion, Shimon Peres, Golda Meir, Moshe Dayan, Menachem Begin, Yitzhak Shamir, Yitzhak Rabin,, Benjamin Netanyahu, och hur de såg på Israels framtid och gränser. Kibbutzernas betydelse för bilden av Israel i utlandet och för framflyttningen av gränserna diskuteras.

Myternas och arkeologins betydelse för att skapa den israeliska självbilden och uppfattningen var gränserna skulle gå, men också hur arkeologin kan ge en annan bild som redogörelsen av Spillingsskatten på Gotland 1999 visar.

Boken innehåller också kartor, korta sammanfattningar med årtal för händelser i både historisk tid och nutid, en litteraturförteckning, en förteckning över elektroniska länkar och ett register.

Alla religioner har förändrats över tiden. Alla försök att skapa en fantombild av sin religion och att sedan förena den religiösa och politiska makten är roten till problemen. Dessa två insikter blir till en undertext när läsaren tar del av samtalen med judar, kristna och muslimer.

En av landets alla Rolf Porserydar gör en av dessa återkommande intervjuer med utrikesminister Ann Linde som efter ännu ett utbyte av raketer och bomber över Gaza och över Israel manar parterna att besinna sig. ”Attackerna måste stoppas omedelbart”. Hon anklagar parterna för att ha grävt ner sig i mentala skyttegravar. Men hon och alla som i åratal har undvikit att bidra till en lösning av konflikten har villigt räckt ut en spade till de som gräver och gräver, bombar och bombar.

Provokationerna vid al-Aqsamoskén nära Tempelberget i Jerusalem i samband med avslutningen av ramadan och raketerna från Hamas har nu gett Netanyahu anledning till upprepade och förödande bombangrepp mot Gaza. Palestinierna, eller araberna som han säger, ska veta sin plats och helst försvinna.

Det skulle behövas ett omtag på hela situationen där man går tillbaka till 1916 och 1948 och betraktar vad som hände då. Tyskland som ändå var ansvarig för Förintelsen och sedan har gjort upp med sitt förflutna kanske är i en unik position att initiera en ny analys av tillkomsten av staten Israel och av Nakba, Katastrofen. Men kanske måste länder som Egypten, Iran, Syrien, Irak, Jordanien, Libanon, Turkiet och Saudiarabien förutom själva Israel först utvecklas i en mera demokratisk riktning för att både rättvisa ska kunna skipas och en varaktig fred skapas.

Nya böcker om USA:s politik. Augusti 2020.

T v: Frida Stranne och Sanna Thorén Björling. T h: uppifrån och ner: Frank Kaplan, Greg Mitchell, John Bolton. Montage: C Altgård / Opulens.

Supermakten: vad varje svensk bör veta om USA
Av Frida Stranne och Sanna Thorén Björling
Mondial förlag

Roligt med ett tydligt generationsskifte när det gäller svenska böcker om USA. Boken innehåller både en djupare uppskattning och förståelse för det amerikanska och en större och mera kritisk distans än tidigare försök.

Mycket är överraskande och fräscht både för nybörjaren och den vane läsaren av litteratur om USA.

The Room Where It happened av John Bolton
Förlag: Simon & Schuster

Donald Trumps säkerhetspolitiske rådgivare från 9 april 2018 till 10 september 2019 skriver inifrån Vita huset och om sina resor med Trump eller på egen hand. Boken är flitigt citerad i sommar mest som ett vapen mot Donald Trump. Bolton måste ha antecknat oförtröttligt från möten med Trump, försvarsminister Mattis, utrikesminister Pompeo, president Putin och andra höga politiker och många samtal återger han ordagrant. Hoten i världen ser han komma från Iran, Ryssland, Nordkorea och Kina i den ordningen om man ska utgå från det utrymme han ägnar åt de olika frågorna.

Bolton kommenterar också samtalen i Stockholm mellan USA och Nordkorea. Han blir oroad av att samtalen ska lyckas skapa förtroende och nå resultat som sedan Trump kan gå vidare med. Inte för att det spelade någon roll. Han var fast besluten att se till att om samtalen förde frågan framåt skulle han göra allt för att rasera det förtroendet igen.

Vad gäller Koreakriget har för övrigt M*A*S*H visats igen, nu på TV4 Guld. Underhållningsserien från 1972-1983 skulle inte oavbrutet kunna visas på någon svensk TV-kanal om inte den sporadiska skildringen eller iögonfallande frånvaron av koreaner och svarta i serien fortfarande för många framstår som naturlig. Den rasistiska komponenten i krigen mot Japan, Korea, Vietnam och framåt är en underrapporterad del av historien.

The Bomb. Presidents, Generals, and the Secret History of Nuclear War
Av Frank Kaplan
Förlag: Simon & Schuster

Boken innehåller en ingående analys av den amerikanska kärnvapenstrategin från 1945 och framåt. Här ska bara ett citat (översatt) återges: ”Den amerikanska politiken har alltid varit att slå till i förebyggande syfte eller som ett svar på en konventionell invasion av allierat territorium, eller på en biologisk eller en storskalig cyberattack: hur som helst inte bara som ett svar på en kärnvapenattack.” Daniel Ellsberg drar samma slutsats i sin bok Domedagsmaskinen.

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Ann Linde är naturligtvis informerade om att detta gäller också i Europa, men hur stor del av den svenska allmänheten vet om att i den amerikanska kärnvapenstrategin ingår det att vara den som först använder kärnvapen?

The Beginning or the End.  How Hollywood and America learned to Stop Worrying and Love the Bomb
Av Greg Mitchell
Förlag: The New Press

För att urskulda att USA dödade så många försvarslösa civila i Hiroshima och Nagasaki gjorde Hollywood en spelfilm som hade premiär i början av 1947. Generalen Lesley Groves, som ledde Manhattanprojektet om att framställa atombomben, hade ett avgörande inflytande på filmen. Boken handlar om hur filmen manipulerades för att visa att atombomberna släpptes för att få slut på kriget och för att rädda japanska och amerikanska liv. Filmen visades också i Sverige under 1947 och fick titeln Början eller slutet?

Det som skiljer filmen från 1947 från den film som visades i svensk TV den 6 augusti är att några av dem som överlevde bomberna får komma till tals i den senare. Men TV-filmen försvarar de överlevandes lidande med att hundratusentals japaner och amerikaner slapp sätta livet till och att atombomberna fick slut på kriget. Forskning och dokument i amerikanska arkiv visar att detta är lögn. Invånarna i Hiroshima och Nagasaki som drabbades så hårt av det amerikanska experimentet kan ännu en gång 75 år senare för svenska TV-tittare användas till att visa att experimentet var nödvändigt.

Konsten att starta ett krig

Robert Draper. Collage: C Altgård / Opulens. (Porträttet i bilden: foto: James R. Evans). Publicerad 26 augusti 2020

IRAKKRIGET. ”Men ingen av dem hade integritet nog att lufta sina invändningar och gå emot Bush. Tvärtom visar Draper att deras insatser var nödvändiga för att kriget skulle bli av”, skriver Lars Borghem som läst Robert Drapers To Start a War.

To Start a War: How the Bush Administration Took America Into Iraq
Av Robert Draper
Penguin Press

Robert Draper inleder sin bok To Start a War med att konstatera att den 11 september 2001 blev USA oprovocerat attackerat. Det var en attack som orsakade nära 3 000 döda. 18 månader senare attackerade USA Irak, en nation som varken hotat USA eller var på något som helst sätt inblandad i attacken den 11 september.

Kriget i Irak skulle orsaka mer än 100 gånger så många döda som den första attacken. Det andra huvudargumentet, att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, visade sig också vara falskt. Han hade förstört dem redan 1991.

President George W Bush, vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld och dennes närmaste man Paul Wolfowitz var de ivrigaste när det gällde att börja kriget. Storbritanniens premiärminister Tony Blair, utrikesminister Colin Powell, chefen för CIA George Tenet och den säkerhetspolitiske rådgivaren Condoleezza Rice hade under olika tidpunkter i processen som ledde fram till kriget alla sina dubier när det gällde något eller några av argumenten för krig. Men ingen av dem hade integritet nog att lufta sina invändningar och gå emot Bush. Tvärtom visar Draper att deras insatser var nödvändiga för att kriget skulle bli av. Även demokrater i kongressen som Hillary Clinton, Joe Biden, John Kerry och många andra hjälpte till att bana väg för kriget.

De ledande medierna spelade också med. Det fanns enskilda personer, särskilt i utrikesdepartementet, CIA och New York Times som visste att argumenten för krig som presenterades var ihåliga, men deras chefer var inställda på att det skulle bli krig och så blev det också. Allmänheten duperades både före, under och efter kriget och tio år efter den 11 september 2001 trodde fortfarande cirka 40 procent av den amerikanska allmänheten att Saddam Hussein var inblandad i 11 september-attackerna och samarbetade med al-Qaida.

Utrikesminister Colin Powell höll sitt för kriget kanske avgörande tal i FN den 5 februari 2003. Powell och hans medarbetare hade jobbat med talet i en lokal på CIA och chefen George Tenet hade också varit på plats och övervakat arbetet. Tenet satt snett bakom Powell under det 76 minuter långa talet i FN. I en intervju med Draper berättar Hans Blix att han under talet fällde kommentaren ”This is just shit”. Men många, även i Sverige, övertygades av talet som nästan helt byggde på fabricerade bevis.

Alla de som hjälpte George Bush att vilseleda allmänheten blev dekorerade och belönade i sina karriärer medan de som varit skeptiska eller känt till lögnerna fick problem i sina, skriver Draper. Kriget i Irak skulle ta mer än 4 400 amerikaners liv och såra över 32 000. Av de 1,5 miljoner amerikanska soldater som tjänstgjorde i Irak skulle 300 000 komma hem med posttraumatiska stressymptom.

Kriget som Wolfowitz sa skulle finansieras med den irakiska oljan och som Rumsfeld inte kunde föreställa sig skulle kosta mer än en miljard dollar skulle slutligen kosta över 2 biljoner (2 miljoner miljoner) dollar. Det beräknas att 405 000 Irakier dog som en följd av invasionen. I stället för Saddam Hussein frambringades nu andra brutala ledare,  först för al-Qaida i Irak och därefter IS.

Om den melankoliska minen av tomhet

Vincent Van Gogh: Dr Paul Gachet.

JUBILEUM. ”Dr Gachets melankoliska blick uttrycker också vår egen tids känsla av tomhet”. Lars Borghem berättar om en tavla av van Gogh apropå att det i vår är 150 år sedan Pariskommunen.

Pariskommunen var namnet på den revolutionära stadsstyrelsen i Paris för 150 år sedan, våren 1871. Kvinnorna hade en mer framträdande roll än i något tidigare uppror, skriver Sven-Erik Liedman i sin bok Karl Marx. Många av de ursinniga fördömanden av den kortlivade regimen som florerade i pressen handlade om kvinnor. ”Om den franska nationen enbart vore sammansatt av kvinnor, vilken fasansfull nation vore det inte”, utbrast till exempel The Times korrespondent.

Här några noteringar från periferin.

Paul Gachet som var Vincent van Goghs läkare under den sista tiden i Auvers-sur-Oise norr om Paris, deltog som militärläkare under Pariskommunen 1871. Mössan som han bar på van Goghs berömda porträtt av honom är från tiden för Pariskommunen. Vincent skrev om porträttet att läkarens melankoliska min motsvarar vår tids uttryck av övergivenhet. En av de versioner av målningen som van Gogh gjorde var tidigare den dyraste målning som någonsin sålts. På platsen för Pariskommunen byggdes kyrkan Sacré-Coeur, ”vårtan”. Förslag har rests att riva kyrkan, symbolen för kommunens nederlag.

Den första varianten av Paul Gachet som Vincent van Gogh målade såldes till en rik japan, Ryoei Saito. När han dog 1996 hade han lovat att bränna sig själv tillsammans med målningen. Bara arvingarna visste länge om det var en billig kopia av målningen de lyckats få ner i kistan eller om det var originalet som hamnat där. Men år 2007 blev det känt att målningen hade förvärvats av den i Österrike födde chefen för en investeringsfond, Wolfgang Flöttl. När Flöttl fick ekonomiska och juridiska problem tvingades han sälja målningen. Vem som nu äger den är fortfarande okänt.

Statyer av slavägare kan flyttas in på museer och sättas in en ny historisk och politisk kontext. Visste du att elva av de första tolv presidenterna i USA var slavägare? Men hela Sacré-Coeur kan inte ställas in på ett museum där bakgrunden i Pariskommunen förklaras. Den historiska blicken får vi själva tillägna oss.

Dr Gachets melankoliska blick som kanske också uttrycker vår egen tids känsla av tomhet liksom hans mössa från Pariskommunen målade av Vincent van Gogh, kan ses på Musée d’Orsay i Paris.

Auvers-sur-Oise där både Dr Gachet och van Gogh tillbringade sina sista dagar är väl värd ett besök. Där finns kyrkan som han målade och kyrkogården där han är begravd vid sidan av sin bror Theo. Huset där han bodde, heter nu Maison de van Gogh. Även huset där Dr Gachet bodde kan besökas. Dennes grav finns på Pére-Lachaise i Paris, platsen där många av kommunarderna massakrerades under blodiga veckan 21-28 maj.

Tågresan från Paris tar en timme med ett tågbyte. Här en länk till en sida med upplysningar om hur du tar dig dit. Och här en annan länk till en sida med ett rikt bildarkiv.

Vi får bekämpa våra känslor av tomhet på olika sätt. Att ta del av kulturella avtryck som inte stöder religionerna och krigsindustrierna och att komma till insikt om vilka som gör det är en början. Att klä av ett ekonomiskt system som tillåter att unik konst förstörs eller göms undan för spekulation är en fortsättning. Att lära sig se samband mellan de goda krafterna är en ständigt pågående aktivitet. Och att inte fastna i träsket av tv-serier och strömningstjänster som bara fördjupar känslan av tomhet en annan.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑