Sök

Lars Borghem

Betraktelser

Aktuellt citat

När människor håller med mig misstänker jag alltid att jag har fel. (Oscar Wilde)

Annonser
Utvalt inlägg

Arbete,kapital och Facebook

ERKÄNNANDE. Vi måste kräva erkännande för vårt arbete antingen det gäller vårt användande av Wikipedia, Facebook och andra sociala medier eller för vårt arbete som oavlönade skribenter, skriver Lars Borghem.

Publicerad i Opulens den 1 maj 2019

1 maj: Arbete, kapital och Facebook

en ledare i Dagens Arena den 29 april argumenteras för att försöken att påverka balansen mellan arbetstagare och arbetsköpare till arbetstagarnas fördel är arbetarrörelsens viktigaste strid.

Låt oss följa några ledtrådar in i kapitalets labyrint och ut igen! Får vi åtminstone syn på tjuren?

Ny lagstiftning i USA gör det möjligt att ta reda på hur vinsterna i stora företag fördelas mellan arbete och kapital. En artikel i New York Times från maj 2018 visar följande för några företag:

Marx ratio eller Marx index visar relationen mellan ett företags vinst per anställd och hur mycket en genomsnittlig arbetare kompenseras för sitt arbete. I Home Depot, en detaljhandelskedja som specialiserar sig på att sälja produkter rörande inredning och byggnadsmaterial till slutkunder, var indexet 1.01. Det betyder att vinsten per anställd var ungefär lika stor som medianlönen i företaget.

Du kan gå in på sidan hos New York Times och söka på andra företag. För Facebook ser det ut så här:

 

Alla vi som använder Facebook, Google eller Instagram är kanske inte medvetna om att vi därigenom bidrar till företagens vinster. Nu växer argumenten för att vi borde ha betalt för den tid vi spenderar på detta.

I en aktuell artikel av Livia Gershon i Longreads redogör hon för några forskningsresultat men också hur några aktionsgrupper har bildats. Särskilt när det gäller artificiell intelligens är utvecklingen mycket snabb och de flesta av oss har ingen aning om på vilket sätt vi bidrar till att utveckla självkörande bilar, ansiktsigenkänning eller datorernas förmåga att tolka text.

Arbetar vi alla på att göra det mera lönsamt att ersätta arbetskraft med datorer och robotar, när vi googlar, laddar upp bilder på Instagram eller använder Facebook?

Livia Gershon anknyter till en klassisk essä från 1975 om synen på hushållsarbete, av feministen Silvia Federici (essän hittas här), och hittar likheter mellan många hemmafruars situation på 1970-talet och hur vi omedvetet arbetar åt de stora sociala medierna i dag.

Även mycket av det ideella arbete som driver Wikipedia, bloggar, poddar eller tidningar och tidskrifter på nätet som inte betalar för artiklar som de får sig tillsända, bidrar till vinsten hos företag som Google, Amazon, Facebook och andra.

Samtidigt pågår försök att organisera grupper som kan förhandla med företag, men utgången är beroende av hur lagstiftningen kan påverkas på nationell och internationell nivå.

Dorothy Howard som arbetat på Wikipedia och som doktorerar på digitalt arbete vid University of California San Diego menar att vi får inte tro att vetenskapen och den tekniska utvecklingen alltid måste ligga före vår förmåga att reglera den. Vi måste kräva erkännande för vårt arbete antingen det gäller vårt användande av Wikipedia, Facebook och andra sociala medier eller för vårt arbete som oavlönade skribenter.

Medan krigen pågår

SAMARBETEN. Företag som Google och Amazon har ett nära samarbete med amerikanska underrättelseorgan. Nyligen protesterade anställda vid Google mot att företaget hjälpte till med utvecklingen av ett projekt vid Pentagon, skriver Lars Borghem.

Publicerad i Opulens den 3 maj 2019

Medan krigen pågår

I en tidigare artikel skrev jag att alla som använder Facebook, Google, Instagram och andra sociala medier omedvetet bidrar till dessa företags utveckling och vinster. Borde vi få betalt för vårt strävsamma slit vid dataskärmarna?

Kanske vi också underminerar själva tillgången till arbete genom att bidra till en datorisering eller robotisering av arbetet. Men måste vi inte bejaka den teknologiska utvecklingen om vi samtidigt kräver att få del i dess vinster? Maskinerna är väl våra vänner? Jovisst!

Här ska jag ta upp en annan underrapporterad aspekt på vår tid vid dataskärmarna. Företag som Google och Amazon har ett nära samarbete med amerikanska underrättelseorgan. Nyligen protesterade anställda vid Google mot att företaget hjälpte till med utvecklingen av ett projekt vid Pentagon, det amerikanska försvarsdepartementet (DoD). Projektet heter Maven och går i marknadsföringen ut på att använda artificiell intelligens (AI) i krigföringen mot IS och mot alla mål där drönare används. Varje dag samlar amerikanska spionplan och satelliter in mer data än vad alla anställda på DoD skulle hinna analysera under hela sina liv. Här måste datorerna och AI ta över!

Ryssland och Kina har naturligtvis sina egna projekt för att använda AI för spioneri och för krigföring. Eric Schmidt som lett utvecklingen på Google under många år menar att för att behålla sin militära och ekonomiska överlägsenhet i världen, måste USA också behålla försprånget inom AI.

Nyligen har både New York Times och The Guardian rapporterat om att fler civila nu dödas i Afghanistan av regeringsstyrkor samt amerikanska bombplan och drönare än som dödas i attacker från talibaner och IS.

Maven har redan använts några år i Mellersta östern och i Afrika som den här rapporten visar. Men antingen det gäller att välja ut personer att döda med hjälp av drönare eller att känna igen tidigare kunder som kommer in i en butik, är systemen på intet sätt felfria som den här artikeln visar.

Sedan president Nixon avskaffade systemet där vem som helst i USA kunde väljas ut för krigstjänst (George W Bush och Donald Trump kunde genom kontakter och läkarintyg klara sig från att skickas till Vietnam) har krigen kommit på längre avstånd från berörda familjer och från media. Tidningar som Washington Post och företag som Amazon har alla nära samarbeten med amerikanska säkerhetsorgan men de intressekonflikter som uppstår, när det gäller att informera allmänheten om utvecklingen av AI eller om krigen, saknas i rapporteringen.

Watson Institute vid Brown University har sedan länge ett projekt där man dokumenterar de amerikanska krigens kostnader. Här en karta som visar var det pågår bombningar med drönare och flygplan (Jemen, Somalia, Libyen, Afghanistan, Pakistan, Irak och Syrien). Länder där det pågår annan mer eller mindre hemlig militär aktivitet är naturligtvis ännu fler.

Så här sitter vi vid våra datorskärmar, tv-apparater eller smarta telefoner samtidigt som vi bidrar till utvecklingen av AI, som i sin tur är pådrivande när det gäller att göra krigen mer opersonliga och dödandet av civila mer anonymt.

Medan krigen pågår och flyktingströmmarna ökar tar många tacksamt emot tips på någon riktigt bra tv-serie att grotta ner sig i. Visst, det måste vi väl kunna unna oss?

Skevheter i rapportering från Syrien

FELAKTIG BILD. Att Ryssland, Assad och konspirationsteoribenägna amerikanska webbsidor nu verkar få rätt när det gäller vad som hände i Douma i Syrien i april 2018, betyder inte att de måste ha rätt i framtiden, förstås. Men det vore bra för tilltron till Dagens Nyheter, Aftonbladet, ETC och alla andra medier som gav en felaktig bild av vad som hände i Syrien, också skrev om den nya utvecklingen, skriver Lars Borghem.

Publicerad i Opulens den 27 maj 2019

Skevheter i rapportering från Syrien

I april 2018 skrev svenska medier om en gasattack i Douma i Syrien, inte så långt från huvudstaden Damaskus. Dagens Nyheter skrev att ”Syriska sjukvårdskällor uppger för BBC att flera kroppar hittats med missfärgad hud, brännskador på hornhinnorna och fradga i munnen. Enligt amerikanska källor ska personer som blod- och urintestats visat positiva prover på att ha utsatts för klor och nervgift.”

ETC skrev att ”Det mesta tyder på att det var Syriens president Bashar al-Assad som den 7 april — återigen — attackerade sin egen befolkning med kemiska vapen. Men Ryssland, Syrien och deras digitala svans gör allt för att — återigen — så tvivel.”

”Trots att antikemvapenorganet OPCW inte fick tillgång till platsen — delvis på grund av att Assad hindrade dem — lyckades de i höstas genom en kemisk analys bevisa att den syriska militären hade genomfört kemgasattacken. ”

Den förmodade gasattacken användes som argument av USA, Storbritannien och Frankrike att bomba flera mål i Syrien under dagarna som följde. Bombningarna försvarades bland annat av Anders Lindberg i Aftonbladet.

Ungefär ett år senare den 1 mars 2019 var OPCW färdig med sin rapport om gasattacken i Syrien. DN skrev att ”Experter från Organisationen för förbud mot kemiska vapen slår nu fast att det var klorgas som användes under attacken mot den rebellstyrda staden Douma i Syrien.”

DN citerar nyhetsbyrån AFP som säger att ”Två cylindrar med klorgas ska enligt experterna ha kastats ned över staden och krossats mot husbyggnader. Man fastslår också att det inte finns några tecken på att nervgas använts i samband med attacken, något som tidigare har hävdats av vissa sidor av konflikten.”

själva rapporten står det att cylindrarna med gas släpptes från luften, troligen från en helikopter som tillhörde Assadregimen, över Douma den 7 april 2018. Det visar sig nu att i själva rapporten har man uteslutit en teknisk analys som kom fram till att cylindrarna med gas troligen placerats av någon som ville få det att se ut som om de släppts av Assadregimen. Den tekniska analysen kan läsas här. OPCW erkänner i ett mail till den konservative journalisten och bloggaren Peter Hitchens att analysen som man försökte hemlighålla är genuin.

Att Ryssland, Assad och konspirationsteoribenägna amerikanska webbsidor nu verkar få rätt när det gäller vad som hände i Douma i Syrien i april 2018, betyder inte att de måste ha rätt i framtiden, förstås. Men det vore bra för tilltron till Dagens Nyheter, Aftonbladet, ETC och alla andra medier som gav en felaktig bild av vad som hände i Syrien, också skrev om den nya utvecklingen. Det kommer ju nya attacker och krig. Och som Dagens Nyheter skriver: ”Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik”.

Åsa Wikforss, Donald Trump och alternativa fakta

ESSÄ. Donald Trump är den ende presidentkandidat som med sin slogan Make America Great Again har utgått från att den amerikanska exceptionalismen genom alla skatte- eller lånefinansierade krig, dåliga handelsavtal och avindustrialisering var på nedgång och att bara han, en miljardär och bondfångare, kunde ställa allt till rätta igen, skriver Lars Borghem.
Publicerad i Opulens den 20 juni 2019: https://www.opulens.se/opinion/lat-oss-vanta-och-se-vad-som-hander-med-trump/

Den 20 december i år ska Åsa Wikforss ta plats på stol nummer sju i Svenska Akademien. Hennes bok Alternativa fakta från 2017 har kommit ut i pocketupplaga och som e-bok nu under 2019. Sedan boken skrevs har det dessutom blivit ännu viktigare att argumentera mot vaccinmotstånd, klimatförnekelse eller mot fejkade nyheter. När hon är som bäst dribblar hon med orden som en skicklig forward med nummer sju på ryggen; en Kurre Hamrin eller en Madelen Janogy.

Åsa Wikforss är också generös när det gäller att redogöra för sin världsbild eller åtminstone ursprungen till den. Hon är optimist när det gäller tron på att kunskapens fiender kan besegras. ”Människan är trots allt, som filosofen Aristoteles sa, det förnuftiga djuret”.

Här erinrar man sig Gunnar Fredrikssons omdöme om Arthur Schopenhauer som den mest optimistiske man som levat, eftersom han trodde att han kunde göra mänskligheten till pessimister bara genom att skriva en bok. Hur ser kampen mot kunskapens fiender ut i boken som Wikforss skrivit?

Hon spanar efter sanningen men vad hon ser är Donald Trump överallt. Han förekommer på 56 av pocketbokens 258 sidor men hans onda ande svävar också över många av de övriga. Oscar Wilde not so much: ”The truth is rarely pure and never simple.”

Det mest beundransvärda med Alternativa fakta: om kunskapen och dess fiender, är enligt min mening att hon så energiskt är på spaning efter skevheter också i det egna tänkandet. Hon står på axlarna av giganter som Platon, Sokrates, Aristoteles, Kant, Newton, The New York Times, The Guardian, The Washington Post, The New Yorker, New York Review of Books och Dagens Nyheter.

En sida handlar om George Orwell och boken 1984. Huvudpersonen Winston torteras för att sanningen ska pressas ur honom. När han till slut ljuger för att slippa smärtan säger hans torterare att de inte tror honom. Men när han går med på vad som helst, är målet uppnått. Winston bryr sig inte längre om sanningen. För en totalitär stat är sanningen farlig därför att den utgör en kraft den inte kan ha monopol på, säger Wikforss och citerar med gillande Hannah Arendt. Wikforss menar att Trump egentligen inte ljuger, därför att en lögnare måste ändå komma ihåg vad som är sanning. Trump vill omdefiniera verkligheten och förneka att det överhuvudtaget finns en sanning.

När Alternativa fakta anmäldes i Svenska Dagbladet av Martin Gustafsson inledde han med några rader av George Orwell. Orwell som hade sårats i det spanska inbördeskriget hade upptäckt att i ett politiskt klimat med totalitära tendenser sitter sanningen trångt.

Orwell menade att själva sanningsbegreppet fallit offer i striderna. Åsa Wikforss bok är ett kärleksfullt försvar av sanningen i en tid där fakta- och kunskapsresistens måste motarbetas av alla goda krafter. Är The New York Times, The Guardian, The Washington Post, The New Yorker, New York Review of Books och Dagens Nyheter de goda krafterna? Låt oss undersöka saken!

I december 2018 tvingades Central European University, grundat av George Soros 1989, att flytta till Wien från Budapest av den auktoritäre ledaren i Ungern, Viktor Orbán. Rektor för universitetet är Michael Ignatieff. Denne Ignatieff var länge en tongivande kolumnist på The New York Times. Många av tidningens skribenter försvarade i likhet med Ignatieff Irakkriget 2003 och Ignatieff försvarade också tortyr och krig i förebyggande syfte i en artikel i New York Times Magazine (”To defeat evil, we may have to traffic in evils: indefinite detention of suspects, coercive interrogations, targeted assassinations, even pre-emptive war. These are evils because each strays from national and international law and because they kill people or deprive them of freedom without due process. They can be justified only because they prevent the greater evil.”)

The New York Times hade efter Sovjetunionens fall 1989 i stort sett upphört att diskutera lagligheten i i olika krigsaktioner och i stället sett dem i ljuset av aktiviteter för att sprida frihet och demokrati och ibland som geopolitiska äventyr kamouflerade i en humanitär språkdräkt. Ignatieff var 2005 huvudredaktör för boken American Exceptionalism and Human Rights. Ignatieff som för mig representerar huvudfåran i amerikanska medier, försvarar i stort den amerikanska exceptionalismen och expansionismen. Det gör också de tidningar som utgör Wikforss huvudsakliga läsning.

Samma år som Ignatieff uppmanade den amerikanske presidenten att olagligt attackera Irak fick han The Orwell Prize för ”Political Writing”. Den tidning som var Ignatieffs hemvist under decennier, The New York Times, där affärsintressena alltid varit starka, tog huvuddelen av sin rapportering under spanska inbördeskriget från Francosidan. George Orwell hade fått leta efter sanningen också i dagens etablerade medier men kanske hade han varit överraskad över hur han hyllas av så många som knappast kan ha läst honom på allvar. Han hade nog tyckt att sanningsbegreppet på samma sätt som på 1930-talet hade fallit till följd av dagens alla krig, varav många förs i namn av att försvara frihet och demokrati. Åsa Wikforss gör inga sådana jämförelser. Hon ställer etablerade medier mot kunskapens fiender som Putin, Orbán, och Trump. Det är att förenkla saken.

Donald Trump är den ende presidentkandidat som med sin slogan Make America Great Again har utgått från att den amerikanska exceptionalismen genom alla skatte- eller lånefinansierade krig, dåliga handelsavtal och avindustrialisering var på nedgång och att bara han, en miljardär och bondfångare, kunde ställa allt till rätta igen. Att han nu inför sin återvalskampanj har ändrat sin slogan till ”Keep America Great” tyder på att hans PR-makare ändå har läst 1984 av George Orwell, men där behövdes det ett sanningsministerium för att utplåna minnet av tidigare sanningar. Donald Trump som sagt att han har ett av de bästa minnena i mänsklighetens historia får hoppas att hans väljare har samma förmåga till självbedrägeri som han själv.

Åsa Wikforss oroar sig för att Donald Trump ljög om hur stor publiken var under hans installation eller om det var solsken eller regn, men hon kunde också filosofera över anledningen till att det var Trump som var där, nämligen att han bättre än alla andra kandidater i hela presidentvalskampanjen hade fångat känslan i nationen att det var orosmoln över Amerika och att det bara var han som kunde få solen att skina över imperiet igen. Donald Trump har alltid varit en charlatan och skojare som haft som mål att berika sig själv. Nu hade han också fått tillgång till statsapparaten att göra just det.

Vad innebär då den amerikanska exceptionalismen? Kort innebär det idén om att USA har en särskild kallelse att skapa frihet och demokrati åt alla människor i hela världen. (Om varför USA missförstår världen har jag skrivit en artikel utifrån en nyutkommen bok.)

En av de skarpsinnigaste analyserna jag känner till av begreppet den amerikanska exceptionalismen föreligger på svenska språket, nämligen av Frida Stranne i hennes doktorsavhandling. Där finns en problematisering av begreppet som leder fram till en bättre förståelse av den amerikanska utrikespolitiken i ett långt historiskt perspektiv. Alla som har tankar om den amerikanska politiken borde läsa Frida Strannes avhandling.

Det finns många olika sätt att tolka begreppet dialektik från Platon, Sokrates, Aristoteles och framåt. Jag tror inte att man riktigt kan ta sig an fenomenet Donald Trump om man inte ser motsättningarna i det amerikanska samhället, även i dess institutioner. På sidan 123 i sin bok skriver Wikforss att Trump inte bara har en tendens att ljuga utan också häver ur sig saker som han inte har några som helst grunder för. Trump påstod exempelvis att Obamas administration hade avlyssnat honom i hans hem. ”Hans hävdande är utan tvekan falskt (FBI har själva förnekat att det skett någon avlyssning av Trump)”. Hon skriver vidare att även om det senare skulle visa sig vara sant så ”kvarstår faktum att man felaktigt gav intrycket att man hade kunskap som man faktiskt inte hade”. (Nå, även Madelen Janogy skjuter stolpskott ibland.)

När jag skriver detta har Robert Muellers utredning om samarbete mellan Ryssland och Donald Trumps presidentvalskampanj diskuterats i medierna i ett par månader och frågan ligger nu närmast hos Kongressen och en eventuell riksrättsprocess.

The Hill som rapporterar från den inre politiska scenen i Washington citerade nyligen en ranchägare från Wyoming som om Muellers rapport sa att ”vi vet att den gamle gossen inte stal några hästar men han är tydligen skyldig till att försöka undvika att bli hängd för det.”

Tidningen ställer frågan: ”Did the intelligence community of the Obama administration initiate an intelligence operation, illegitimately leveraging the immense powers of government, against an opposition party presidential campaign?”

Åsa Wikforss hade svaret klart redan 2017 när hon skrev sin bok (”FBI har själva förnekat att det skett någon avlyssning av Trump”) men har garderat sig genom att hävda att även om det senare skulle visa sig vara sant så kunde inte Trump ha vetat detta vid tidpunkten för påståendet och därför kan han klandras.

Förhoppningar har varit stora i de etablerade medierna att man med Muellers hjälp skulle få bort Trump. Som vi såg i en fyra avsnitt lång dokumentär i SVT  hade tidningen en stor uppsättning journalister som arbetade på heltid under lång tid utifrån förutsättningen att Trumps presidentvalskampanj hade samarbetat med ryska säkerhetsorgan.

Men blicken riktas nu mot de amerikanska säkerhetsorganen. De etablerade medierna och ledningen för det demokratiska partiet har varit drivande när det gäller jakten på Donald Trump, det han hundratals gånger har kallat en häxjakt. Vad gäller Åsa Wikforss mediala källor har de tre hon nämner först, The New York Times, The Guardian och The Washington Post alla intima samarbeten med sina länders säkerhetsorganisationer och alla medier hon nämner som sina huvudsakliga källor är företrädare för den amerikanska exceptionalismen.

Mueller redogör ingående i sin utredning för alla kontakter som Trumps medarbetare hade under valkampanjen med olika personer med ryska förbindelser. Några av dessa personer hade i själva verket uppdrag för amerikanska säkerhetsorgan. Om detta kan man läsa i vad Åsa Wikforss skulle kalla alternativa medier. Här måste väl alla lampor som varnar för konspirationsteorier blinka? Kanske är det så, men nu är vi ute efter sanningen oavsett konsekvenserna, eller hur?

Det amerikanska justitiedepartementet har nyligen utsett en åklagare som ska gå till botten med ursprunget till hela Rysslandsspåret om samarbete mellan Kreml och Trumps kampanj. Kanske kommer det att visa sig att allt började hos tjänstemän inom de amerikanska säkerhetsorganen i en aktion för att få bort Trump.

I Consortium News skriver Ray McGovern, en före detta analytiker på CIA och grundare av Veteran Intelligence Professionals for Sanity (VIPS) hur de aktuella senatsförhören som följt på Robert Muellers utredning ställer frågor som inte är till fördel för synen på FBI som ett oberoende organ. McGovern skriver att Russiagate håller på att transmogrifieras (ordet är ett av Peter Englunds ”darlings”) till Deep-State-gate.

Låt oss vänta och se hur denna utveckling kommer att rapporteras i Dagens Nyheter och Sveriges Television. Eller hur Åsa Wikforss?

 

Captain Marvel och USA:s krig

 DEBATT/SAMHÄLLE 
Captain Marvel. Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

Captain Marvel har i likhet med flera andra filmer gjorts i samarbete med det amerikanska försvarsdepartementet. De som skriver om filmerna skriver ofta som om de var sagor utan kontakt med den tid vi lever i, hävdar Lars Borghem som är kritisk till hur filmen recenseras.

Opulens den 14 mars 2019. https://www.opulens.se/opinion/captain-marvel-och-usas-krig/

Filmen Captain Marvel hade premiär i Sverige den 6 mars och i USA på internationella kvinnodagen, den 8 mars. Med Brie Larson i huvudrollen har filmen lanserats som ett steg framåt för kvinnor när det gäller hur de skildras i film, både i Aftonbladet och i Expressen.

Men i DN skriver Katrine Marçal att superhjältefilmer är för barn och drogade får. Det värsta med alltihopa, menar hon, är att Hollywood måste låtsas som om superhjältefilmerna ”säger något fundamentalt om vår tid” eller ”berättar om den auktoritära utvecklingen i USA”. Låt oss vara tydliga: det gör de inte. I stället får vi pang, boom, poof! ”Man kunde bli Sverigedemokrat för mindre”.

Andrev Walden också i DN blev lite stött av Marçals kommentarer eftersom han just hade sett alla de 20 filmerna i Marvelserien i kronologisk ordning (41 timmar film). Han tänker att ”det kliniskt opolitiska kanske är hemligheten bakom publikrusningen. Eller åtminstone min egen rusning. Superhjältefilmerna erbjuder ju en driftsäker avkoppling från det angelägna bruset.”

För Andrev Walden har Marvels universum blivit ett kollo för själen. Vi behöver riktiga sagor. Också. Såna som man kan förlora sig i. Bara några timmar då och då för hur ska man annars orka?

Minst hälften av filmerna i Marvels universum har gjorts i samarbete med den amerikanska staten i form av Pentagon och CIA. Den senaste, Captain Marvel, har gjorts i samarbete med det amerikanska flygvapnet (US Air Force). Man berömmer sig av att kvinnliga piloter når nya höjder varje dag.

Samma dag som Captain Marvel hade premiär i Sverige vittnade senator Martha McSally, republikan från Arizona och tidigare stridspilot att hon blivit våldtagen av en överordnad officer i US Air Force. Hon rapporterade inte övergreppet eftersom hon inte litade på systemet vid den tiden. Förövarna missbrukade sin maktposition på många olika sätt.

McSally säger att det militära systemet och många i ansvarig ställning hade misslyckats när det gällde att behandla frågan om sexuellt våld. DN skriver om saken den 7 mars men det är vattentäta skott mellan McSally och Brie Larson. Övergreppet mot stridspiloten McSally skedde vid samma tid på 1990-talet som Brie Larson spelar stridspilot i Captain Marvel. Men i filmen är det Brie Larson som förmanas att kontrollera sina impulser av Jude Law. Vad som följer är direkt som ur en rekryteringsmanual: Är du redo att kämpa mot någon som vill ta över vår planet? ”Jag vill tjäna”, svarar hon. Och Annette Benings rollkaraktär slår fast: ”Du har ett uppdrag.”

På det amerikanska flygvapnets hemsida ligger flera filmer med kvinnliga piloter. De deltar i räddningsoperationer och hjälper civila som drabbats av naturkatastrofer över hela världen. Det är något oskyldigt över det hela. Som i en hjältesaga.

Man får lite av samma känsla som när man lyssnar till IS-anhängare som överlevt kriget och nu intervjuas i flyktingläger i Syrien. Alla verkar ha kört ambulans eller lagat mat. Några har varit hårfrisörskor.

Den 11 september 2001 blev startskottet för kriget mot terrorismen efter attentaten mot de två tornen i New York och mot Pentagon. Sedan dess har en avdelning inom Brown University dokumenterat krigens kostnader, Costs of War. Några av resultaten:

Över 480 000 har dött som en direkt följd av krig och många gånger fler som en indirekt följd av krig.

Över 244 000 civila har dött som ett resultat av krigen.

Krigen har skapat 21 miljoner flyktingar.

Kostnaderna för den amerikanska staten överskrider 5,9 trillion (12 nollor) dollar.

Den amerikanska staten har militära aktiviteter i mer än 80 länder.

Krigen har inneburit att mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter har kränkts både i och utanför USA.

När det gäller just flygbombningar och bombningar från drönare har det amerikanska försvaret haft problem med rekrytering av piloter och av personal som styr drönarna. Därför är bilden av verksamheten i populärkulturen så viktig.

Katrine Marçal, Andrev Walden och andra som recenserat eller kommenterat filmen Captain Marvel har inte sett något samband mellan filmen och ”vår tid”.

Detta säger naturligtvis mycket om vår tid. Det säger att den amerikanska statens politiska tankemanipulation, som är mycket omfattande, kan ske utan att saken nämnvärt påtalas i det offentliga rummet.

Filmen Captain Marvel har i likhet med flera andra filmer i serien gjorts i samarbete med det amerikanska försvarsdepartementet. De som skriver om filmerna skriver ofta som om de var sagor utan kontakt med den tid vi lever i. Även om filmerna skildrar krig är de pågående krigen i vår tid märkligt frånvarande när det skrivs om filmer som Captain Marvel. Skribenter som gör anspråk på att vara seriösa, framställer filmerna som ”kliniskt opolitiska (Walden) eller säger att de görs för ”barn och drogade får” (Marcal). Tanken att det hon ser kanske också är en rekryteringsfilm för kvinnliga piloter, når aldrig hennes medvetande. Vem är här det drogade fåret?

Några källor:
Om samarbetet mellan filmindustrin och Pentagon, CIA och FBI har Matthew Alford & Tom Secker skrivit boken National Security Cinema: The Shocking New Evidence of Government Control in HollywoodJag skrev om boken i Efter Arbetet den 9 februari 2018. Tom Secker har en webbsida som diskuterar den amerikanska statens påverkan på populärkulturen. Här finns en artikel som tar upp Captain Marvel.Här finns en artikel som tar upp Captain Marvel. Statistik över bombningar från Obamas sista år som president och Trumps förstaHär en artikel om filmen Captain Marvel som ett verktyg för rekrytering av kvinnliga piloter.

Årets bok återbesökt

Publicerad på Opulens den 17 december 2018
http://www.opulens.se/opinion/129-kommentarer-om-en-bok-och-krigsmaskinen/

 MANIFEST. Med utgångspunkt i boken Nothing Ever Dies: Vietnam and the Memory of War av Viet Thanh Nguyen har Lars Borghem formulerat 129 punkter. Det är översatta citat och kommentarer som tillsammans kan läsas som ett slags manifest mot krig, kolonialism, imperialism och totalitärt tänkande.

 Viet Thanh Nguyen föddes i Vietnam 1971 av föräldrar som flytt från norra till södra Vietnam 1954. Efter att amerikanerna lämnade Saigon och Vietnam 1975 flydde familjen till USA. Förutom Pulitzerpriset för sin debutroman The Sympathizer(Sympatisören, 2018) har Nguien också fått många andra litterära priser. Han är numera professor vid universitetet i södra Kalifornien (USC) i Los Angeles. Han har en blogg där han publicerar sig. Senaste inslagen är en intervju om romanen The Sympathizer och ett inlägg i The New York Times om Trumps beslut om att utvisa vietnameser som begått brott.

 Jag arbetade på Stockholms-Tidningen som korrekturläsare sommaren 1964. En av de sista texterna jag läste korrektur på var ett telegram om ”intermezzot i Tonkinbukten”. Nu vet vi att det var en provokation av den amerikanska regeringen för att på allvar få igång Vietnamkriget.

Vietnamkriget fanns i bakgrunden varje dag för en del av min generation till allt vi gjorde åtminstone fram till 1975. Jag tror alla som skrev på kultursidorna de åren också plågades av kriget. Det märktes även när de skrev om helt andra saker.

Men i dag är det som om de pågående krigen inte existerar till och med när flyktingpolitiken diskuteras. Och när Expressens och Aftonbladets skribenter skriver om årets bästa böcker och rekommenderar julläsning är krigen i stort frånvarande även om Syrien dyker upp i en bok och Hynek Pallas skriver om Sympatisören av Viet Thanh Nguyen: ”Också Viet Thanh Nguyens debutbok, vinnare av Pulitzerpriset 2016, ser äntligen svenskt ljus. Den postkoloniala romanen förenar invandrarblick och spionhistoria i en rolig politisk berättelse om en vietnames-fransos som blir agent åt Nordvietnam under kriget”. Så kan man skriva om en bok för att oskadliggöra den. Varför jag hyser den åsikten kommer du att förstå om du läser den bok jag nu ska presentera.

Boken är Nothing Ever Dies: Vietnam and the Memory of War av Viet Thanh Nguyen. Den kan läsas fristående men också som en bakgrund till Sympatisören.

Jag läste boken först en gång men när jag sedan gjorde en omläsning för att skriva något om den, upptäckte jag att det på varje sida fanns en mening som var så rik och tänkvärd att jag måste försöka översätta den för att begrunda den. Boken innehåller insikter om Vietnamkriget och även om alla pågående krig. Jag förstår inte hur man kan fortsätta med sina dagliga sysslor på samma sätt som tidigare, efter att ha läst denna bok. Jag har tolkat och kommenterat boken i 129 punkter. I stort sett alla punkterna kunde utgöra fristående inlägg på Facebook. Alla skulle kunna ge upphov till långa trådar. Detta är en bok för varje generation och för alla som oroas av att det pågår krig i världen och som undrar vad de själva kan göra åt saken. Jag tolkar och kommenterar följaktligen boken i 129 punkter. Här följer de:

  1. Alla krig utkämpas två gånger, först på slagfältet, och sedan om minnet av kriget.
  2. De gamla krigen får i medierna nya kläder så att de som lever nu, ska vara beredda att slåss i nya krig eller åtminstone betala skatten som betalar dem, vifta med flaggor, utöva sin rösträtt och fortsätta med sina plikter och ritualer som bekräftar att de som individer är ett med nationen.
  3. Om Amerikas själ blir helt förgiftad, så måste delar av obduktionen visa på ”Vietnam”. (Martin Luther King Jr.)
  4. Men efter ”Vietnam” följde Laos, Kambodja, Guatemala, Peru, Irak, Afghanistan, Somalia, Sudan, Syrien, Libyen, Jemen…
  5. Amerikanerna måste minnas att Vietnamkriget bara var ett av de fruktansvärda krig som alla hör ihop, både de som kom före och de som kommer efter.
  6. För Martin Luther King Jr hörde rasismen och det ekonomiska utnyttjandet både där ute och hemma, ihop med krigen.
  7. King ville inte att medborgarna bara skulle skåda mot bergstoppen utan främst mot det enkla: mot fabriken, marken, gettot, kön till arbetsförmedlingen, de som rekryterar soldater, mot risfälten, lotusen som blommar i en lerpöl, de vietnamesiska och amerikanska landskapen.
  8. Krig handlar inte bara om att skjuta och om de som tillverkar och levererar kulorna utan också om de som betalar för dem; de vanliga medborgare som blir medskyldiga till kriget.
  9. Både USA och Vietnam har avlägsnat sig från det revolutionära förflutna och från sina ideal.
  10. Viet Thanh Nguyen som är född i Vietnam och som vuxit upp i USA har skrivit sin bok för att de som är barn av dessa två länders revolutioner ska kunna hitta tillbaka till ländernas ideal.
  11. Hur kommer vi ihåg de som dödades i kriget men också de som levde under tiden krigen pågick? Om en nation inte kan komma ihåg krig som är avslutade kommer nya krig att följa i dess spår.
  12. De flesta krig är ihågkomna av dess medborgare som ett försvar av det egna landet för att uppnå fred, frihet, rättvisa eller andra ädla mål.
  13. Uppklädda på detta sätt används gamla krig för att försvara nya krig.
  14. Namnet som USA har satt på kriget, ”Vietnamkriget” uppmuntrar också vietnameser att se på sig själva som offer för kriget. Namnet döljer vad vietnameser gjorde mot andra och att de tog kriget också till Laos och Kambodja. Vietnameserna kallar kriget ”Det amerikanska kriget”.
  15. Namnet ”Vietnamkriget” begränsar också kriget i tid och rum, fast kriget föregåtts av andra på Filippinerna, Korea och i Stilla havet. Samtidigt pågick krigen i Laos, Kambodja och Dominikanska republiken och de följdes av krig i Granada, Panama, Kuwait, Irak och Afghanistan.
  16. Alla dessa krig som nu pågått i över hundra år, syftade till att utöka USA:s inflytande i Stilla havet, Asien och Mellersta östern. Några av milstolparna har varit krig för att dominera Kuba, Filippinerna, Puerto Rico och Hawaii.
  17. Man skulle kunna beteckna hela århundradet som Det amerikanska kriget.
  18. Krigstid har blivit normaltillståndet i USA. Det märker man dock inte om man ser amerikansk film, om den inte handlar om krig, förstås.
  19. I Laos dödades under kriget ca 400 000 och i Kambodja ca 700 000.
  20. Om man räknar med Khmer Rouge-tiden 1975-1979 dödades ytterligare cirka 2 miljoner.
  21. Det totala antalet döda i Vietnam 1965-1975: 3 miljoner. Totala antalet döda i Laos och Kambodja 1965-1975: 1 miljon.
  22. Totala antalet döda på grund av krigen i Vietnam, Laos och Kambodja 1965-1979: 6 miljoner döda.
  23. I krigen deltog också soldater från Sydkorea, Australien, Filippinerna, Thailand, Ryssland, Nordkorea, Kina…
  24. Vietnameserna är mer villiga att komma ihåg kvinnor och civila än amerikanerna, medan amerikanerna är mer villiga att komma ihåg fienden än vietnameserna. Ingen vill komma ihåg sydvietnameserna.
  25. USA gav de sydvietnameser som kunde fly en fristad och drog på så sätt in dem i The American Dream. Den vietnamesiska regeringen erbjöd dem bara omskolningsläger, nya ekonomiska zoner och glömska.
  26. Att visa upp kriget enbart som en kamp mellan stridande soldater, företrädesvis män, är ett trick som döljer förståelsen av krigets identitet och är till fördel för krigsmaskinen.
  27. Minnet är en strategisk resurs i kampen om makten. Det pågår organiserade ansträngningar att glömma. Nationer skulle, om de kunde, odla och monopolisera både minnet och glömskan. Nu uppmanar de sina medborgare att komma ihåg sina egna och glömma de andras.
  28. Nationernas auktoriteter: politiker, oligarker, företagsledare och intellektuella eliter, påverkar i stor utsträckning deras medier direkt och indirekt. De utövar en oerhörd övertalande makt över akademier, universitet, experter, tankesmedjor och utbildningsväsendet.
  29. Dessa auktoriteter har ett fast grepp om rustningsindustrier och krigsmaskineriet. De delar ständigt in världen i vi och dom.
  30. I boken argumenterar Thanh för att vi ska sträva efter att minnas både våra egna och de andras krig och samtidigt uppmärksamma minnenas livscirkel och deras industriella produktion, hur de får nya kläder och hur de glöms, utvecklas och förändras.
  31. De mäktiga fruktar konstens överlevnadsförmåga och dess påverkan på minnet och de försöker avfärda, göra den till sin eller tysta ner den.
  32. Det finns en hel minnesindustri som gör varor också av konsten och som vill tjäna pengar på historien genom att sälja minnen till människor som har drabbats av nostalgi.
  33. Pentagons krig i Vietnam fick sin motsvarighet i Hollywoods Apocalypse Nowoch hela kampanjen för att upprepa Vietnamkriget i biosalonger över hela världen.
  34. De amerikanska krigen i Afghanistan och Irak har börjat få samma propagandistiska behandling. I Zero Dark Thirtyser vi på tortyr och på dödandet av Osama Bin Laden genom ögonen på en CIA agent som vi förväntas sympatisera med. American Sniperhandlar om en soldat som dödade 160 irakier. Vi ser dödandet inte bara genom hans ögon utan genom hans kikarsikte.
  35. Våra samhällen domineras av skådespel, Skådespel där all grymhet avslöjas men den vanlige medborgaren uppmanas aldrig att göra motstånd mot grymheten.
  36. Om vi bara betraktar en film som American Snipertycks den vara en del av minnesindustrin men om vi betraktar den som en del av Hollywood och Hollywood som en del av det militär-industriella komplexet ser vi hur en hel minnesindustri opererar.
  37. Det yttersta målet för denna minnesindustri är att återskapa makten och ojämlikheten såväl som att tillfredsställa krigsindustrins behov.
  38. Minnen är inte bara bilder som vi upplever som individer utan massproducerade fantasier som vi delar med varandra.
  39. USA förlorade kriget men vann kriget om minnet av kriget på de flesta av världens kulturella fronter utanför Vietnam, eftersom USA dominerar filmindustrin, bokindustrin, konsten och produktionen av historiska arkiv.
  40. Minnen är maktsignaler och produkter av makt och de tjänar också makten.
  41. Alla deltar i produktionen av minnen men inte på lika villkor.
  42. Sydkorea som var USA:s viktigaste allierade i kriget har en starkare minnesproduktion än de svagare makterna Vietnam, Laos och Kambodja. USA betalade för att få använda Sydkoreas armé i kriget. Över 320 000 soldater deltog. Under Koreakriget bombades landet sönder och samman. Tre miljoner koreaner dog. Under krigen i Vietnam, Laos och Kambodja stupade 5 000 soldater.
  43. Dialektiken som är i omlopp innebär att vi vill komma ihåg vår egen humanitet och glömma vår inhumanitet medan vi vill komma ihåg de andras inhumanitet och glömma deras humanitet.
  44. Vår civilisation bygger på att vi glömt vårt barbari mot andra och att vi glömmer hur vårt mörka hjärta bultar där inne. Vi lever på frukterna av det förflutna och vi vill inte minnas de obeskrivliga övergrepp som vi nu drar nytta av.
  45. På sina resor i Vietnam, Laos och Kambodja besöker Nguyen många kyrkogårdar, museer, statyer och minnesmärken och han vill få oss att förstå hur minnena speglar kriget från olika håll, från de som segrade och från de som förlorade.
  46. Varje krig orsakar förutom de som dör i kriget också de som lemlästas, blir deprimerade, självmordsbenägna, galna, arbetslösa eller hemlösa och dessa människors existens påminner oss om något som vi helst skulle vilja glömma.
  47. Kyrkogårdar är som städer av döda människor där minnet av kriget bevaras i tid och rum men harmonin och skönheten i hur kyrkogårdar arrangeras döljer krigets brutalitet.
  48. Minnen tenderar att anpassa sig till vad vi tror att vi minns.
  49. För vad offrade alla dessa döda sina liv? Det är den universella frågan för alla soldater utan illusioner.
  50. Askan från minnenas heta ugn avslöjar hur de förhastade idealen av romantik, renhet och patriotism förvandlas till våldtäkt, slakt och trauma.
  51. Många av de som överlever kriget, och det gäller både män och kvinnor, lever vidare i ett skymningslands marginaler av melankoli, förlust och sorg.
  52. De främsta kollektiva minnena som skapats av människor som förlorade kriget består av öar av samhällen. Det största och mest berömda är Little Saigon i Orange County i Kalifornien. Invånarna ser sig själva som förkroppsligande Den Amerikanska Drömmen på vietnamesiska i ett samhälle där kapitalismen och det fria valet härskar.
  53. Om i dag Ho Chi Minh City är en bättre plats för de privilegierade att leva på än Little Saigon så är det för att kommunistpartiet i Vietnam övertog Little Saigons kapitalistiska metoder och konsumtionsideologi.
  54. Vietnameserna i USA har förstått att de vinner på att samlas i etniska enklaver som en slags strategiska byar i ett landskap av den amerikanska drömmen till skillnad från den amerikanska mardrömmen i förstaden, ghettot eller reservatet.
  55. Alla dessa strategiska byar antingen de är placerade i den amerikanska drömmen eller i den amerikanska mardrömmen är skapade av århundraden av krig, exploatering, erövring och diskriminering.
  56. Dessa områden är bildade för att invånarna ska minnas sin historia och veta sin plats.
  57. Varje år den 30 april uppmärksammas minnet av Saigons fall 1975 genom olika ceremonier, den med störst publik vid ett monument i Freedom Park i Garden Grove, Orange County, Kalifornien. Man minns kommunistiska övergrepp under kriget. Ingen ifrågasätter att USA försvarade friheten i Vietnam allt medan nya krig pågår i andra länder där hela saken upprepar sig.
  58. Vid det stora Vietnam Veterans Memorial i Washington DC med de över 58 000 namnen på stupade amerikanska soldater finns inga namn på de stupade vietnameser som slogs för USA. Monumentet har glömt tre miljoner vietnameser samtidigt som det ihågkommer 58 000 amerikaner. Minnesmärket visar att det som är konstruerat för att minnas, själv är en del av en glömskeprocess.
  59. Minnesmuren i Washington är 137 meter lång. En liknande mur med namnen på alla dödade vietnameser skulle vara 14 484 meter lång.
  60. Inte heller någon av alla de soldater från Hmong-folket som stupade för CIA i Laos och i Vietnam ligger begravd bredvid amerikanska soldater. Deras död kommer liksom kriget i Laos att förbli en hemlighet för det amerikanska folket.
  61. Filmmakare och romanförfattare har utkämpat krigen i Vietnam, Laos och Kambodja igen och igen och de stupade har återupplivats i litteraturen och i otaliga filmer där de, oavsett om de varit hjältar eller antihjältar, krävt vår sympati och empati både för sina dygder och för sina brister.
  62. Genom detta har sympatin för den amerikanske soldaten återskapats och banat väg för försvar för nya krig. Det började på 1980-talet med att anställda soldater prövades i krig mot Grenada och Panama.
  63. När allmänheten inte protesterade gick man vidare med attacken mot Saddam Hussein i Kuwait och Irak. President George H. W. Bush kunde utbrista: ”By God, we`ve kicked the Vietnam syndrome once and for all”.
  64. Presidenter och experter förstår att Vietnamsyndromet är detsamma som ett moraliskt motstånd mot krig och för rädslan att förlora ett krig. Detta har plågat amerikaner allt sedan nederlaget i Vietnamkriget.
  65. De som dött av skador eller självmord efter krigen eller är arbetslösa, hemlösa och deprimerade är många fler än de som dog i själva kriget men i likhet med andra nationer vill amerikaner helst glömma också dem.
  66. Det sanna Vietnamsyndromet består av det selektiva minne som i föreställningen om den egna nationen framställer amerikaner som för evigt oskyldiga. Redan 1955 beskrev Graham Greene, i romanen Den stillsamme amerikanen, hur ödesdigra amerikanska interventioner med nödvändighet skapar föreställningar om oskuld och rent uppsåt.
  67. Inför kriget i Kuwait satt amerikanska marinsoldater i tre dagar och drack öl och tittade på filmer om Vietnamkriget med inslag av blodbad, våldtäkter och plundring. Deras träningsmanualer baserade sig på Vietnamkrigets framgångar och nederlag.
  68. Amerikanerna gjorde inte slavar av de som bodde långt borta utan av sina grannar inklusive älskarinnor och utomäktenskapliga barn. Männen gav så länge de kunde, inte rösträtt till sina fruar eller döttrar utan begränsade deras liv.
  69. De som sitter på makten tror sig vara opartiska, utan skygglappar, rättvisa, objektiva och allmängiltiga och tycker inte om att bli påminda om att de inte är något av detta.
  70. Det ligger inte bara på de dödas och sårades närmaste att minnas alla oförrätter från båda sidor som begåtts mot dem i krig. De som betraktas som objekt att tycka synd om kan frestas att göra misstaget att göra detta till sin enda identitet.
  71. Den etik som hittills dominerat i USA har omfamnat minoriteter i USA och minoriteter som kommit till USA. Samma etik har också använts som försvar för krig mot främlingar utanför USA. Flyktingar från Sydostasien och deras anhöriga som kommit till USA på grund av krigen där, har gärna låtit sig rekryteras till nya krig först mot kommunismen och sedan mot terrorismen.
  72. Genom den amerikanska historien har ständigt nya minoriteter i USA inkluderats i krigen mot avlägsna främlingar. Deras deltagande i krigen har motiverats av förhoppningar på att de ska bekräftas som amerikaner.
  73. Nguyen citerar Aleksandr Solzjenitsyn: ”Om det bara fanns onda människor därute som gör onda saker skulle det vara enkelt att skilja dem från resten och utplåna dem. Men skiljelinjen mellan ont och gott går genom våra egna hjärtan. Och vem vill förstöra en bit av sitt eget hjärta?”.
  74. Nguyen sympatiserar med en idé hos Solzjenitsyn som innebär att medan det är anständigt och moraliskt att komma ihåg de andra och att minnas offer för ett orättfärdigt krig, så är det lika anständigt och moraliskt att erkänna vår egen potential för att skada och döda andra och för att tillåta sådana handlingar genom att titta bort.
  75. Om vi bara identifierar oss med offren av sympati eller för att vi identifierar oss med offren har det den oväntade effekten att processen där vi gör offer av andra bara fortsätter.
  76. I fängelset och dödslägret S-21 fotograferades, förhördes, torterades och dödades under åren 1975-1979 cirka 17 000 män, kvinnor och barn, under Khmer Rougeregimen i Kambodja.
  77. Khmer Rouge använde S-21 för att tortera och döda sina egna kadrer såväl som främlingar, minoriteter, intellektuella och andra.
  78. S-21 var den mest extrema manifestationen av en extrem regim som genom en politik av avrättningar och tvångsarbete ledde till döden genom mord, svält och sjukdomar av ca 1,7 miljoner kambodjaner av en befolkning på ca 7 miljoner.
  79. Bakom låg en revolutionär dröm om en utopi att man kunde påbörja ett helt nytt samhälle från år noll. Samma totalitära anspråk hade också kolonialismen.
  80. Vad fransmännen gjorde mot kambodjanerna förebådade vad kambodjanerna skulle komma att göra mot sina egna.
  81. För det kambodjanska samhället i allmänhet består det fasansfulla inte endast i att ha blivit offer utan också i att ha varit skyldig till offren.
  82. Att erkänna detta innebär inte att man förnekar fransmännens skuld i att ha koloniserat Kambodja, amerikanernas för att ha bombat Kambodja, nordvietnamesernas för att utöka kriget till Kambodja eller Kinas skuld för att ha stött Khmer Rouge även efter att de fruktansvärda övergreppen hade avslöjats.
  83. När Jan Myrdal intervjuades av Sveriges Television för programmet Min sanningville intervjuaren få honom att erkänna Khmer Rougeregimens skuld för all tortyr och alla mord mellan åren 1975 och 1979. Myrdal kunde bara tänka sig att diskutera saken om hela perioden från fransmännens kolonisation och därefter diskuterades.
  84. Jan Myrdals position är naturligtvis helt rimlig. Vad som inte är rimligt är hans försvar för leninismen och proletariatets diktatur. Det var detta som förledde honom att stödja Khmer Rougeregimen från början.
  85. Mellan offer och förövare står den som samtycker, är vittne, åskådare eller den som gett upp. Khmer Rougeregimen ville använda alla dessa för sin sak: bönder som utnyttjats under den franska kolonisationen och därefter av andra kambodjaner, alla som bombats av amerikanerna. Även om de inte var på rättvisans sida under Khmer Rouge-eran har de även berövats rättvisa efteråt. Deras situation är absurd, fruktansvärd, ett lågvattenmärke och brottet mot dem fortsätter årtionde efter årtionde.
  86. Både Khmer Rouge och de radikala islamisterna tror att de är på rättvisans sida men det gör också vi i väst med vår tro på tolerans, yttrandefrihet, religionsfrihet och bombningar från luften.
  87. Att väcka medlidande med sig själv hos andra leder alltid till motsatsen. Den som tror att hen inte kan begå onda handlingar kommer till slut att göra just det, vilket var vad som hände i Kambodja och vad som händer i många nationer som befriar sig från västlig dominans.
  88. När vi vill minnas vår humanitet och de andras inhumanitet men glömma vår egen inhumanitet och andras humanitet förbereder vi oss för nya krig baserade på patriotism och flaggviftande.
  89. Att minnas vår inhumanitet är den främsta drivkraften bakom antikrigskänslor eftersom vi oroar oss för vilka fruktansvärda saker vi kan komma att göra.
  90. I verkligheten har Den andre alltid minst två ansikten: det mänskliga och det omänskliga. Men Den andre är också vi.
  91. Från att ha varit något som har en början och ett slut har krig för amerikaner blivit något där skillnaderna mellan ”före kriget”, ”under kriget” och ”efter kriget” suddats ut. För många generationer nu, har det alltid pågått ett eller flera krig som USA har varit inblandat i.
  92. Tre av de mest ikoniska minnen som finns av Vietnamkriget är fotografen Nick Uts bild från 1972 av flickan Phan Thi Kim Phuc, som naken och utsatt för napalmangrepp springer nedför en gata, bilden på buddhistmunken som sätter eld på sig själv i Saigon 1963, för att protestera mot presidenten Ngo Dinh Diems behandling av buddhister, och överste Nguyen Ngoc Loan som skjuter den misstänkte vietkongsympatisören Nguyen Van Lem i huvudet, under Tet offensiven 1968, det senare dokumenterat både av Eddie Adams kamera och ett TV-team.
  93. Dessa bilder är bevis inte bara på vietnamesiskt lidande utan också på makten hos hela den gigantiska apparat som behövs för att leverera dessa bilder till oss, av medier i väst. En minnesindustri skapar sekundära minnen, minnen upplevda i andra hand.
  94. En krigsmaskin är inte detsamma som en krigsindustri. Krigsmaskinen behöver förutom vapen också idéer, ideologier, fantasier, bilder och ord som rättfärdigar offren från vår sida och de döda på de andras.
  95. På samma sätt utsätts bilderna från Vietnamkriget och andra krig i efterhand av en industri som visar oss hur vi bör tolka dessa bilder och genom vilka fönster vi ska se på världen. De som har makten vill bestämma hur vi ska tolka de minnen som finns i romaner, filmer, fotografier, museer, minnesmärken och arkiv.
  96. Kampen om våra minnen och om hur de ska tolkas kan inte skiljas från andra strider om att göra sin röst hörd. Länder med stora krigsmaskiner gör inte bara mera skada än länder med små. De har också större resurser att försvara den skada de gör mot andra i världen.
  97. Även om USA:s industriella bas nu utmanas från Asien, är USA ännu den enda supermakten när det gäller globaliseringen av sina egna minnen, symboliserat av Hollywood, som producerar amerikanska minnen såväl som försvar av den amerikanska krigsmaskinen.
  98. Den amerikanska minnesindustrin är i nivå med den amerikanska krigsindustrin på samma sätt som Hollywood är de amerikanska stridskrafternas jämlike.
  99. Filmer av Sylvester Stallone, George Lucas, Steven Spielberg, Clint Eastwood, Stanley Kubrick, Michael Cimino, Francis Ford Coppola och många andra har alla visats på biografer över hela världen. De har säkert också visats på alla de ca 800 militärbaser som USA har i mer än 100 av jordens länder.
  100. Oavsett vilket budskap regissören av filmer om Vietnamkriget må ha haft, så propagerar de alla för kriget. Död och blodbad blir till pornografi för soldater och andra som ser filmerna. Genom amerikanska kikarsikten ser vi på de andra som på vildar.
  101. I filmen Apocalypse Now, måste Kurz, den vite mannen som blivit kung över vildarna dödas, eftersom han har visat att den vite mannen inte är annorlunda än vildarna.
  102. Filmen ger en insikt i den vite mannens mörka hjärta som har en mänsklig och en omänsklig del, på bekostnad av Den andre som bara är omänsklig, antingen som vilde eller som ansiktslöst offer.
  103. De amerikanska krigsfilmerna är alla förknippade med krigsmaskinen. Kameran behövs för krigets smarta bomber, drönare, övervakningsplan för att se fienden innan fienden dödas men också för att dokumentera kriget eller visa det som underhållning.
  104. Under Vietnamkriget dödades 135 fotografer sammanlagt. 72 av fotograferna var från Nordvietnam men de bilder som överlevt har tagits av fotografer från Väst och från Japan. Varken krigsmaskinerna eller minnesindustrierna är jämlika, vilket visar sig i döden såväl som i konsten.
  105. Vietnam brändes ner först i verkligheten och sedan om och om igen i fotografier, tv och filmer.
  106. Alla fruktansvärda övergrepp som den amerikanska krigsmaskinen begått i olika länder dyker upp i det undermedvetna i skräckfilmer och filmer om zombies. USA behöver zombier som kan dödas utan skuldkänslor, som underhållning.
  107. Många av de som kommer tillbaka från krig eller som flytt från krig blir som levande döda. En majoritet av flyktingar från Kambodja i USA lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Många lider av hysterisk blindhet. Vad är det som traumatiserat, skapat blindhet eller dödat dessa människor? Minnen. Vad är det som förvandlar människor till levande döda? Minnen.
  108. Ligger det inte något omänskligt och monstruöst i att vi fortsätter våra dagliga ärenden och till och med kan trivas, medan människor dör på grund av vår krigsmaskin?
  109. Många amerikaner betraktar Vietnamkriget som ett grymt och orättvist krig som förrådde den amerikanska karaktären. Andra menar att det var kriget som förråddes och att kriget avslöjade brister i den amerikanska karaktären.
  110. Alla rasmässigt definierade etniska grupper i USA får sin egen historia ihågkommen av amerikaner. De svarta får slaveriet, plantagen och ghettot. Latinos är varken vita eller Nordamerikaner och de får enklaven och gränsen. Ursprungsbefolkningen får folkmord, folkomflyttning och reservatet. Vietnamesiska amerikaner får kriget.
  111. Irländska eller judiska amerikanska författare som John O`Hara, Mary McCarthy, Saul Bellow och Philip Roth är amerikanska författare i första hand och etniska författare i andra. Författare från minoritetsgrupper har inte det valet.
  112. Den vietnamesisk-amerikanska litteraturen i USA existerar i spänningen mellan att berätta om kriget och om vietnameser som offer för kriget och å andra sidan vara ett bevis på frihet och på att ha gett vietnameser en röst.
  113. De flesta länder har lagt ner sitt försvar både mot att tillåta amerikanska soldater på sina territorier och mot invasionen från den amerikanska minnesindustrin, det må gälla film, television, litteratur, språk, idéer, värderingar, varor eller livsstilar.
  114. Både köksmattor och bombmattor är liksom krig invävda i samhällets struktur. Det är nästan omöjligt för individen att inte bli delaktig.
  115. Fotografen Tod Papageorge gav ut boken American Sports, 1970: Or How We Spent the War in Vietnam. Boken består av 70 fotografier som alla visar amerikaner i samband med olika sporthändelser. Den sista bilden visar ett krigsmonument i Indianapolis och texten: ”1970 dödades 4 221 amerikanska soldater i Vietnam.” Här visas det fruktansvärda som ett bihang till det banala vilket är hur många civila upplever kriget som förs i deras namn.
  116. Kulturen, förklarade Edward Said, kan inte skiljas från kolonialismen, imperialismen eller pågående krig, vilket är detsamma som att humanismen inte kan skiljas från det inhumana. Detta hyckleri har de flesta lättare att se hos kommunister eller islamister än hos sig själva.
  117. Krig är inte längre en enskild händelse utan något som pågår utan uppehåll. Förr måste krigen vinnas. Nu kan dödlägen eller förluster bli lärdomar inför nästa krig och rättfärdiga pågående psykologiska, kulturella och ekonomiska investeringar i krigsmaskinen.
  118. Krigsmaskinens primära intresse är inte längre att segra utan att rättfärdiga sin existens och sin tillväxt, som är beroende av krig som pågår oavbrutet. En ständig serie av proxykrig, små krig, avlägsna krig, bombningar med drönare, hemliga krig och så vidare, betyder att krigsmaskinen aldrig behöver hacka eller reducera sin budget.
  119. Det behövs en fredsrörelse för att utmana denna omänskliga verklighet. Fredsrörelsen får inte baseras på en humanistisk eller känslomässig vision. Den måste utgå från uppfattningen att alla har både potentiella krafter inom sig såväl som en latent omänsklighet.
  120. USA betalar bara en struntsumma för att hjälpa till att oskadliggöra alla de bomber man släppte över Vietnam, Laos och Kambodja. Man erkänner inte att Agent Orange skadade och fortfarande skadar människor och mark i Sydostasien. Många flyktingar fortsätter att hata sina kommunistiska fiender och är rädda att återvända. Kommunisterna i Vietnam och Laos har aldrig bett om ursäkt för omskolningsläger eller för förföljelsen av människor som tvingades fly. Regeringen i Kambodja vill inte erkänna att många av de egna politikerna och andra ledare var delaktiga när det gäller att stödja Khmer Rouge. Alla dessa saker borde diskuteras öppet i dialog mellan tidigare fiender.
  121. Vietnam och USA verkar i ökande utsträckning dela samma verklighet. Dessa tidigare fiender under det kalla kriget deltar nu i den globala kapitalismens marsch, i de militärindustriella komplexen, i nationalstaternas överlevnad och i att behålla makten för dess egen skull.
  122. Kriget verkar bara ha syftat till att förbereda för nya krig.
  123. Genom litteraturen och konsten kan vi berätta vår historia om krig och om relationen mellan kriget och vår identitet. Sådana berättelser kan förändra både hur vi minns och hur vi glömmer kriget. Nguyens bok är rik på exempel på detta särskilt från litteraturen och filmen.
  124. I det kolonialistiska och imperialistiska projektet som Kipling skrev om i Den vite mannens börda, förväntar sig den som kommer med civilisationen tacksamhet. I det ekonomiska utbytet som följer vill vi, som drar fördel av projektet, minnas varan som vi tycker så mycket om, men glömma den som arbetade för att skapa den.
  125. Det finns både i kristendomen, buddhismen, konsten och hos en del krigsveteraner idéer om att släppa hatet vid tanken på det förflutna och i stället förlåta. Men om man förlåter till varje pris kommer våldet och orättvisan att återvända.
  126. På den sista resan till Sydostasien innan han skriver sina aktuella böcker, besöker Nguyen Pol Pots grav i en gränsstad i Kambodja nära Thailand. I närheten av graven lever folk i fattigdom, några klarar sig genom att sälja bensin i gamla Johnny Walker-flaskor. Pol Pot representerar det mänskliga och det omänskliga i extrem form. Han fick sina idéer om att ta Kambodja till År Noll och börja om civilisationen från början, i Paris, Ljusets stad.
  127. Hundra meter från graven, på andra sidan motorvägen, byggs ett kasino. Någon kommer att tjäna pengar på turister, både på dem som besöker graven och kasinot.
  128. Pol Pot dog för en revolution som försökte mörda ett land för att rädda det, en läxa han lärt av fransmän och amerikaner.
  129. Kommer vi bara att minnas den galenskap som Pol Pot och hans medbrottslingar representerar eller kommer vi också att minnas det förflutnas myriader av orättvisor som lever till denna dag?

Donald Trump har en plan

Publicerad på Opulens den 15 november 2018: http://www.opulens.se/opinion/vapenskrammel-i-trumps-usa/

MILITARISERING. Trumps plan att ytterligare militarisera det amerikanska samhället underlättas av utvecklingen under de två tidigare presidenterna Bush och Obama, skriver Lars Borghem i ett debattinlägg som ingående avhandlar amerikansk försvarspolitik i ett historiskt perspektiv.

Donald Trump har en plan. Planen går ut på att omvandla den amerikanska ekonomin så att den nästan helt anpassar sig till det militärindustriella komplexet. Han beställde planen den 21 juli 2017 av sin försvarsminister James Mattis men flera olika avdelningar inom den amerikanska administrationen har varit inblandade för att ta fram den. Nu är den färdig. Planen kan laddas nerfrån det amerikanska försvarsdepartementet (DoD) här. Den är en planekonomi i vardande, skriver experten på Pentagon William Hartung.

Några av Trumps tidigare planer har tagit kasinon, hotell, flygbolag, universitet, tidningar, stekar och vodka till konkursens rand eller över den. Skall denna planen lyckas eller är Donald Trump Vanheden, Wall-Enberg Jr, Biffen, Dynamit-Harry, Doris, Busé och Sickan i samma person?

En av hjärnorna bakom planen eller rapporten heter Peter Navarro och han presenteras i en artikel i New York Times. Peter Navarro gör själv en sammanfattning av rapporten i New York Times den 4 oktober 2018. ”När det gäller material till våra fartygspropellrar, kanontorn till våra tanks, bränsle till våra robotar och infraröda detektorer till vårt försvar i rymden kan vi inte längre lita till enstaka producenter eftersom de inte kan leverera i takt med våra behov”, skriver Navarro.

Aluminiumplåt som är en viktig produkt i krigsmateriel i markfordon, krigsfartyg och flygplan, har haft en för varierande efterfrågan och produktionen måste planeras bättre, menar han vidare. En del nyckelprodukter importeras från Kina och Navarro som skrivit en bok med titeln The Coming China Wars, menar att detta inte kan fortsätta.

Navarro räknar upp en rad produkter från material nödvändiga för kärnvapenstridsspetsar till uppladdningsbara batterier och polyesterfiber, där produktionen måste göras mera nationell och amerikansk.

Även arbetskraften i USA, som ska tillverka vad som nu köps utifrån, måste få en bättre utbildning. Krigsindustrin måste få komma hem. Den kan inte längre bygga på import från politiskt instabila länder eller länder som USA inte helt kan lita på. Statens underhåll av 440 000 fordon, 780 strategiska robotvapen, 278 stridsskepp och nästan 14 000 flygplan måste nationellt säkerställas.

Navarro jämför Donald Trump med tidigare presidenter som William McKinley som hade slagordet Patriotism, protection and prosperity, Theodore Roosevelt som hade Speak softly and carry a big stickoch Ronald Reagan som marknadsförde sig med Peace through strength. Historien kommer att döma Donald Trump efter om hans Economic Security is national security når samma nivå som hans företrädares. Så långt Navarro.

William D Hartung, som har titeln director för Arms and Security Project vid Center for International Policy, är författare till boken Prophets of War. Han skriver i sin kommentar att Trump nu vill tillämpa sin America First-ideologi och bygga ”Fortress America”. Pentagon säger i sin rapport att hela ekonomin måste organiseras kring planeringen av ständiga krig och förberedelser till krig.

Även om USA redan spenderar mer på vapen än de närmaste sju länderna i världen sammanlagt, varav fem är i allians med USA, är ambitionerna att det behövs ännu mer pengar. Budgetåret 2019kommer försvarsutgifterna att omfatta 716 miljarder dollar, den högsta nivån någonsin. Bara ökningen i budgeten de senaste två åren är större än hela Rysslands militärbudget. Försvarsbudgetarna de senaste åren har i USA förberetts i gemensamma utskott där det oftast inte varit någon skillnad mellan republikaner och demokrater. Pentagon har fått vad de velat och ibland mer ändå.

Efter mellanårsvalet i november 2018 där demokraterna fick majoritet i representanthuset väntar allmänt hårdare budgetförhandlingar än tidigare. Även om ledande demokrater som Nancy Pelosi och andra har gett sitt stöd till de senaste försvarsbudgetarna så måste de skilja ut sig från republikanerna i andra frågor där väljarna har förväntningar.  Till exempel när det gäller sjukvård och löner. Fortfarande har den falska patriotismen, den som Samuel Johnson menade var skurkarnas sista tillflykt, ett starkt grepp över båda partiernas ledningar, dominerande medier och även över många av väljarna.

När president Trump tidigare i år ville öka Pentagons budget med 11 procent under en tvåårsperiod skrev Nancy Pelosi i ett mail till den demokratiske minoritetsledaren i senaten Chuck Schumer att ”vi demokrater i kongressen har alltid slagits för ökningar av försvarsanslagen”. Schumer svarade att ”vi stöder fullt ut president Trumps begäran om ökade försvarsanslag”.

Efter mellanårsvalet finns det fyra demokrater i den kommande kongressen som argumenterat för minskade försvarsanslag: Alexandria Ocasio-Cortez (New York), Ilhan Omar (Minnesota), Ayanna Pressley (Massachusetts) och Rashida Tlaib (Michigan). Hartung nämner de experter som ansåg att det var Sovjetunionens satsningar på försvaret och imperiets oförmåga att ställa om sin ekonomi till det förändrade globala landskapet som ledde till dess fall.

Många menar att det var Reagans militära satsningar som tvingade Sovjetunionen att försöka hålla jämna steg. Men samma experter som var klarsynta i frågan om vad som orsakade det sovjetiska imperiets konkurs har gått ner sig i dimman över Washingtonträsket och inser inte att Pentagons plan kan få samma konsekvenser för USA. När USA skulle behöva satsningar på infrastruktur och på utvecklingen av alternativ energi som motverkar klimatförändringarna subventioneras i stället en ineffektiv krigsindustri och industrier som förorenar miljön.

Kol-, olje- och krigsindustrin har haft effektiva lobbyister i kongressen i årtionden. Produktionen är lokaliserad till många delstater och politikerna får ofta bidrag i utbyte mot att de säkerställer stora försvarskontrakt. Många vapenprojekt, som det omskrivna flygplanet F-35, kanske aldrig blir stridsklart trots att enorma summor satsats på det.

Trumps plan att ytterligare militarisera det amerikanska samhället underlättas av utvecklingen under de två tidigare presidenterna Bush och Obama. Uppbyggnaden av övervakningssamhället och de sjutton säkerhetsorganen har motiverats med kriget mot terrorismen, som varken kan vinnas eller förloras, men som kan komma att pågå i flera generationer framåt. Trumps plan är långsiktig.

Hartung refererar till vetenskapliga undersökningar från Watson Institute vid Brown University som visar kostnaderna för krig men också hur krigsindustrins jobbskapande effekter har överdrivits. Nu i november kom ytterligare en rapport om vad kriget mot terrorismen kostat i döda. Det finns också en inbyggd motsättning mellan att helt ta hem krigsindustrin och att teckna stora försvarskontrakt med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten där amerikanska leverantörer som Lockheed Martin och Raytheon lovat att 50 procent av produktionen ska ske i köparländerna. F-35-planet kanske aldrig kommer att bli stridsdugligt men det skapar arbetstillfällen även i länder som Japan och Italien. Och svenska Saab fick nyligen tillsammans med Boeing ett stort kontrakt på skolflygplan från amerikanska flygvapnet. Det amerikanska behovet av att kunna lita på Sverige blir ännu viktigare med sådana kontrakt.

När jag själv läser rapporten hittar jag sist i ett appendix information om olika avtal med andra länder som ska säkra leveranser av försvarsmateriel till USA. De avtal som är med Sverige är från 2003, 2007 och 2011.

Självklart har producenterna och köparna av vapen situationen klar för sig, på samma sätt som vapentillverkaren Andrew Undershaft i pjäsen Major Barbara från 1905 av George Bernard Shaw. Undershaft skämdes inte för sitt yrke utan menade att det gav arbetstillfällen till människor som annars skulle levt i fattigdom. Han visste att han hade regeringen och medierna i sina fickor och att de allmänna valen bara bytte ut ledamöterna i regeringen men att politiken var den samma.

Vad är förändrat sedan 1905 efter den allmänna rösträttens införande, två världskrig och otaliga mindre krig? Vi vet att alla de krig som nu pågår i Syrien, Afghanistan, Irak, Jemen, Pakistan, Libyen och ett flertal andra länder i Afrika, drabbar civilbefolkningen i allt större utsträckning. Kriget i Jemen är förfärligt men vad kan vi göra?, säger Macron i Frankrike och hans ord blir en tacksam ursäkt även i Sverige. Vi har ju vapenkontrakt att fullfölja och visst är vi stolta över våra flygplan, kanoner, stridsvagnar och u-båtar som också ger viktiga arbetstillfällen.

Alla måste nu kunna minnas det stora kriget som skulle vara slutet på alla krig och samtidigt säga att det får inte hända igen medan man håller de tankarna åtskilda från vad alla vet: att de krig som pågår i Jemen, Syrien, Afghanistan, Libyen och andra delar av Afrika bara är en fortsättning på tidigare krig. Detta trick upprepas ständigt nu i november 2018.

Trumps plan är som sagt långsiktig. Hjärnan bakom planen, Peter Navarro, ville smickra Trump genom att jämföra honom med William McKinley och Theodore Roosevelt.

Det var McKinley som 1898 attackerade Filippinerna och forskare menar att det var där den amerikanska imperialismen med omfattande tortyr och övervakning av medborgarna tog fart. Många i USA var upprörda och det bildades en organisation mot kriget  och mot imperialismen där bland annat Mark Twain var aktiv. Men slaget om opinionen förlorades.

McKinley förklarade i ett tal 1899 att det amerikanska sinnet är fritt från imperialistiska avsikter. Och det är väl vad många fortfarande idag inbillar sig.

 

En karriär i Washington

Louis Freehs föräldrar hade italiensk bakgrund och han undervisades i skolor med katolsk anknytning (The Congregation of Christian Brothers). Han var också scout och som sådan fick han några av de högsta utmärkelserna som en scout kan få i USA.

Efter juridisk utbildning vid flera universitet blev han FBI-agent och avancerade inom organisationen till år 1981. Därefter tjänstgjorde han i flera olika positioner inom det amerikanska åklagarväsendet och också som domare utsedd av George W Bush. Han utsågs till direktör för FBI av Bill Clinton 1993. Han ledde organisationen till juni 2001.

Wikipedia English finns en noggrann redogörelse för hans verksamhet både under och efter FBI-tiden.

När nu Mike Lofgren skriver om Freeh är det för att undersöka ett mönster av korruption och politiska förbindelser som inte är lika tydligt som när det gäller Donald Trump men som är lika viktigt.

En av Freehs efterträdare som chef för FBI, Robert Mueller, undersöker som alla vet den ryska inblandningen i 2016 års amerikanska presidentval. Ett av de ryska företag som fastnade i Muellers garn var Prevezon som nu misstänks för penningtvätt, av den amerikanska regeringen. Freeh har ställt upp som företagets advokat. Prevezon företräds också av Natalia Veselnitskaya som deltog i det famösa mötet i juni 2016 i Trump Tower där också Paul Manafort (som nu riskerar livstids fängelse), Donald Trump Jr och svärsonen Jared Kushner deltog. Veselnitskaya hade lockat med att erbjuda ”dirt” om Hillary Clinton, men mötet var möjligen en fälla.

Freeh spelade en avgörande roll när det gällde att få bort Iranska folkets mujahedin (Mojahedin-e Khalq, MEK) från listan över terrororganisationer. MEK har nu ett militärt träningsläger i NATO-landet Albanien (brittiska Channel 4 hade nyligen ett reportage) och Trumps säkerhetspolitiske rådgivare John Bolton har deltagit i organisationens möten och lovat att Iran snart ska vara befriat från den nuvarande regimen. MEK och USA deltog på Saddam Husseins sida i kriget mot Iran, även om USA i samband med Iran-contra-affären också genom Israel försåg Iran med vapen. Freeh har också på CNN försvarat MEK som också hade en varm försvarare i John McCain. Trumps advokat Giuliani och flera andra politiker från USA, Storbritannien och Frankrike, deltog på ett stort möte som MEK hade i Paris sommaren 2018. Giuliani höll ett tal.

Freeh har också försvarat Saudiarabiens ambassadör till Washington, Prins Bandar bin Sultan, från anklagelser för mutor i samband med en stor vapenaffär med BAE Systems (ägare också till Hägglunds och Bofors).

Som chef för FBI besökte Freeh Moskva och prisade då det ryska rättssystemet. Han sa också att brott i USA begångna av ryssar eller den organiserade ryska brottsligheten var ett litet problem. Han beskrev år 1997 den ryska maffians aktiviteter i Ryssland med cyberbrott och penningtvätt, som mycket mer avancerade än de amerikanska motsvarigheterna. Och nu försvarar han alltså Prevezon, ett ryskt företag som i USA beskylls för just de sakerna.

I maj 2017 rapporterades att Freeh köpt ett hus för nästan 10 miljoner dollar i Palm Beach inte så långt från Trumps klubb Mar-a-Lago.

Alla känner lukten av korruption kring människor som Donald Trump, säger Mike Lofgren. Det är inte svårt.

Men Freeh är en tidigare pojkscout och altarpojke som gjort en lång karriär i statens tjänst och känner systemet inifrån. Nu tycker han att han har en självklar rätt att växla in stora pengar i den privata sektorn. Det är när sådana som han blir ett mönster, som vår republik är illa ute, menar Lofgren.

Om Donald Trump, medierna och sanningen

https://www.clarte.nu/bloggen/10530-om-donald-trump-medierna-och-sanningen

Lars Borghem – 

Vad handlar kriget mellan Donald Trump och de amerikanska medierna om? Den 16 augusti 2018 deltog ca 350 amerikanska tidningar i en gemensam aktion, initierad av Boston Globe, i ett upprop mot presidentens upprepade attacker på nyhetsmedier.

Svenska Dagladet har haft några grundläggande artiklar om ett politiskt klimat av förfalskade nyheter och alternativa fakta:  ”Föraktet för fakta mer skrämmande än bomber”, Martin Gustafsson, 29 oktober 2017 och ”Sanningen byggs från grunden”, Salman Rushdie, 12 maj 2018.

Dagens Nyheter har energiskt följt upp den aktuella aktionen med artiklar som ”Trump kan inte vinna sitt krig mot sanningen”, ledare, 16 augusti 2018, ”350 tidningar fördömer Donald Trumps ”smutsiga krig” mot journalistiken, 16.8.2018, ”Uppropet behövs för att påminna om mediernas kärnvärden”, Martin Gelin, 17.8.2018, ”Det pågår ett krig mot journalistiken”, Peter Wolodarski, 18.8.2018.

Men vad handlar kriget mellan Donald Trump och de amerikanska medierna om egentligen? Det framgår nämligen inte även om man läser DN eller SvD aldrig så noga. Låt mig förklara!

Nästan alla trodde att Hillary Clinton skulle vinna presidentvalet mot Donald Trump i november 2016. Endast ett fåtal observatörer som Leif GW Persson och Michael Moore avvek från huvudfåran bland medier, opinionsinstitut, experter och journalister. Jag såg ett inslag på BBC några dagar före valet. Man intervjuade någon på ett företag som hade studerat flödet i sociala medier och kommit fram till att Trump skulle vinna. Jag rapporterade om inslaget i några trådar på Facebook men varken jag själv eller någon annan jag känner trodde riktigt på det. Vi var för influerade av de dominerande medierna.

I början av oktober 2016 anklagade formellt Obamaadministrationen den ryska regeringen för att ha stulit och spridit vidare mail från det demokratiska partiet såväl som från individer med anknytning till partiet. James R. Clapper, högste tjänsteman för säkerhetsorganen och Department of Homeland Security, sa att aktionen hade som syfte att påverka det amerikanska valet.

Mailen publicerades av WikiLeaks som nu i mångas ögon kom att förknippas med den ryska politiska ledningen. WikiLeaks har alltid förnekat att man fått mailen på det sätt som Clapper påstod.

Saken kom upp i den första debatten mellan Clinton och Trump. Clinton skyllde på Ryssland medan Trump menade att det inte fanns några bevis för att det var Ryssland. Det kan ha varit Kina eller någon som sitter på sin säng och väger 400 pund, sa han.

Det var ungefär så det började. Den 6 januari 2017 kom rapporten från CIA, FBI och NSAsom var en bedömning av försöken att påverka valet (en handplockad grupp av analytiker från de tre organisationerna stod bakom materialet och deras bedömningar kunde skilja sig något), och en särskild utredning tillsattes i maj 2017 ledd av f.d. chefen för FBI, Robert Mueller. Under det dryga år som gått sedan dess har massor av detaljer tillkommit men de stora frågorna är ännu inte avgjorda: Hur försökte Ryssland påverka det amerikanska presidentvalet 2016? I vilken utsträckning lyckades man? Var kampanjorganisationen för Donald Trump eller andra av hans nära medarbetare inblandade i samarbete med ryssarna?

Många av de medier som utsatts för Donald Trumps hån har väntat på ”den rykande pistolen” och nästan varje dag rapporterat om något nytt. Sveriges Television sände nyligen en dokumentär i fyra avsnitt : New York Times och Donald Trump: slaget om sanningen. Chefredaktören Dean Baquet säger där att tidningen vill stå för en ”oberoende, ärlig, undersökande journalistik”.

Det började med att Washington Post avslöjade att Michael Flynn, en kort tid Donald Trumps säkerhetspolitiske rådgivare, hade haft kontakter med bl.a den ryske ambassadören, efter att Trump valts men före installationen. Han ljög om kontakterna både för vicepresidenten Pence och för FBI. Eftersom han var avlyssnad av FBI tvingades han erkänna att han ljugit och avgå. Även om det inte behövde ha varit något olagligt med kontakterna, är det i sig ett brott att ljuga för FBI. Därmed har FBI en hållhake på Flynn som också kan ha begått andra brott som i sig inte behöver ha samband med Trumpkampanjen. Trump är nu orolig för att personer som fastnat i FBI:s garn också hamnat i Muellers utredning, och att deras versioner efter förhandlingar med Mueller, kan komma att avvika från Trumps version om han skulle låta sig intervjuas av Mueller. Det blir deras sanning mot Trumps sanning, som Trumps advokat Giuliani har uttryckt saken. Då kanske Mueller kommer fram till att Trumps sanning är ”Fake news” och då ligger Trump risigt till.

New York Times washingtonredaktion förstärktes nu och man har sedan dess arbetat utifrån uppfattningen att Trumps kampanj hade upprepade kontakter med rysk underrättelsetjänst före valet. Man arbetar för att få fram fakta som ska visa att det förekom ”collusion” (samförstånd, maskopi), ”cover up” (försök att dölja eller tysta ner) eller ”obstruction of justice” (hindrande av rättvisan). Fienden är både Ryssland och en aggressiv nationalism kanske främst personifierad av Steve Bannon. Man uppfattar FBI som en oberoende myndighet. Många av journalisterna ser arbetet på NYT som extremt viktigt: ”vi kommer att få berätta för våra barn om Ryssland och Trump”. Chefredaktören Dean Baquet säger: ”We are now facing a giant story”.

Även om inte många redaktioner har New York Times resurser, så arbetar säkert många efter samma förhoppningar som The Gray Lady. Sedan Donald Trump installerades i Vita Huset i januari 2017 har BBC haft två reportrar, Christian Fraser i London och Katty Kay i Washington som nästan varje vardag har rapporterat om Donald Trumps och senare även Muellers aktiviteter. Programmen har hetat 100 Days, 100 Days+ och Beyond 100 Days. För en tid sedan rapporterade de att den amerikanska allmänheten i allt större utsträckning tror att Muellers utredning är politiskt motiverad. De sa också att Trump mer och mer hade börjat gå på offensiven mot utredningen och de skrattade när de berättade detta. De tyckte det var lustigt att Trump påpekade att Mueller dittills inte hade rapporterat något graverande när det gäller rysslandsspåret, men insåg inte att de själva gett tittarna uppfattningen att de varje dag hoppades på ”den rykande pistolen”. I augusti 2018 efter att Trumps kampanjledare Paul Manafort kanske riskerar livstids fängelse för ekonomiska brott och hans tidigare advokat Michael Cohen gjort en överenskommelse med Mueller där han erkänt sig skyldig till brott har både Fraser och Kay övergått till att kalla Robert Mueller för ”Bob”.

Hur ska man då förhålla sig i kriget? De flesta hoppas förstås att Trump ska förlora, att Mueller eller medierna ska hitta något som är tillräckligt komprometterande och att presidenten ska tvingas lämna scenen i förtid. Men det är att undvika den svårare frågan: hur kunde Donald Trump överhuvudtaget väljas till president i USA?

Den konservative militärhistorikern Andrew Bacevich har skrivit några artiklar om saken. Han menar att Trump är resultatet av många felaktiga beslut de senaste trettio åren. Som andra demagoger som Lenin, Franco, Peron eller ett dussin andra, grep han bara tillfället som skapades. Vår president är en produkt av årtionden av högfärd, cynism, dårskap av episka proportioner, politisk feghet, förfelade möjligheter och en allmänhet som inte har brytt sig tillräckligt. En mardröm har installerat sig i Vita Huset och det är vi som har satt honom där, säger Bacevich.

Här kanske man kunde tillägga att stora delar av den arbetande befolkningen har övergivits av både de demokratiska och republikanska partierna. Den förda politiken sedan Ronald Reagans dagar har i stort gynnat de rika. Obamas åtta år var inget undantag. Att Hillary Clinton inte blev vald har delvis att göra med att hon förknippades med etablissemanget och med krigsindustrin och Wall Street. Donald Trump har som alla vet fått igenom enorma skattelättnader för de rika, men många amerikaner har en romantiserad uppfattning av rika personer. Jag minns att redan Nelson Rockefeller, då en av USA:s rikaste män och ett tag vicepresident på 1970-talet, fick många röster med motiveringen att han var så rik så han behövde inte ta väljarnas pengar. De tänkte inte att han var så rik därför att han redan hade tagit deras pengar och var beredd att ta ännu mer av gammal vana. Samma välsignade sinnelag av troskyldig välvilja hyser många anhängare till den nuvarande presidenten.

Av rädsla för att gynna Ryssland eller Donald Trump har också mycket av den kritiska granskningen av de stora medierna fått stryka på foten för en räddhågad och anpasslig inställning. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sveriges Television traskar i spåren av New York Times och Washington Post och jag har inte sett ett kritiskt ord i den svenska pressen om dessa tidningars förhållande till sanningen. Därför ska jag göra ett försök.

Många som vill diskutera sanningen i samband med journalistik åberopar gärna George Orwell. Men Orwell var under i stort sett hela sin levnad isolerad från inflytande och från en bred uppskattning. Han var motarbetad och hans journalistik var sällan i fas med tiden. Det är eftervärlden som ofta funnit hans ord träffande och sanna. När han skrev om sina erfarenheter av det spanska inbördeskriget och hur det skildrades i den internationella pressen såg han hur sanningen var en bristvara. Han trodde helt enkelt inte att frihet för individen och en press som sökte sanningen var förenliga med krig. Den spanska republiken övergavs av Frankrike, Storbritannien och USA. Man sköt kampen mot fascismen framför sig. En tidning som New York Times där affärsintressena alltid varit starka, litade i sin nyhetsbevakning av kriget i stort på propaganda från Franco. Samtidigt fanns det många affärskontakter mellan USA och Hitlertyskland. Företag som Standard Oil, GM, Ford, ITT, General Electric, IBM; Rockefeller, Morgan, Harriman och DuPont investerade i Tyskland.

Storbritannien stödde i hemlighet Franco med pengar för att på så sätt försöka hålla Spanien utanför andra världskriget och Sovjetunionen som även om man rekryterade frivilliga från olika länder till Spanien ville man inte provocera Tyskland alltför mycket. I tur och ordning skapade stormakterna ett klimat som gjorde det svårt för sanningen att nå fram till tidningssidorna. De demokratiska länderna som inte försvarade demokratin i Spanien, pakten mellan Hitler och Stalin och därefter alliansen mellan Churchill, Roosevelt och Stalin skapade på olika sätt problem för Orwell och andra att publicera sig och nå en stor publik genom att säga sanningen om de mäktiga. Till och med den i alla läger nu så hyllade Djurfarmen (Djurens gård, en saga) refuserades innan Orwell kunde hitta en förläggare som vågade ge ut boken.

Situationen är inte så olik den i dag. Det pågår krig lite varstans i världen. Det i Afghanistan till exempel har pågått sedan hösten 2001, några månader efter att de två tornen i New York attackerats och även om militärer och politiker gång på gång har förklarat att man nu har landet under kontroll, så är sanningen den motsatta. Även om kriget inte var särskilt genomtänkt fanns det en viss rationalitet. Bakom terrordåden den 11 september stod al-Qaida och organisationen hade getts skydd av talibanerna i Afghanistan. Men mellan al-Qaida och Irak fanns inget samband hur mycket än Bush och Blair försökte övertyga andra om saken.

Alla vet i dag att George W Bush och Tony Blair ljög för allmänheten för att få igång Irakkriget 2003, men inte alla som stödde kriget har omvärderat sitt ställningstagande. USA:s och Storbritanniens underrättelseorganisationer gav delvis felaktiga underlag för att vara de politiska ledningarna till lags. Storbritannien har publicerat en rapport om hur detta kunde gå till, Chilcotrapporten (2016). I USA finns ingen liknande offentlig utvärdering av förloppet som ledde fram till kriget, däremot ett stort antal böcker och artiklar i ämnet. En sådan bok är The Record of the Paper av Howard Friel och Richard Falk (Verso, 2004). Den är en genomgång av New York Times rapportering före, under och efter Irakkriget men tar också upp hur frågan om tortyr behandlats i tidningen samt rapporteringen i samband med interventioner i Vietnam, Nicaragua och Venezuela.

Enligt den amerikanska konstitutionen är det Kongressen som har makt att förklara krig. Den senaste gången USA förklarade krig var under andra världskriget mot Japan, Tyskland och Italien efter anfallet på Pearl Harbor i december 1941, samt mot Bulgarien, Ungern och Rumänien den 4 juni 1942.

I USA har makten när det gäller krig förskjutits från Kongressen till presidenten. Sedan 1973 har många av krigen förts under War Powers Resolution eller War Powers Act. När president Obama gav klartecken till att använda militärt våld mot den libyska regimen år 2011, var det den 132 gången som en president handlat under denna lag.

När författarna till boken om New York Times förebrår tidningen för att man stödde kriget mot Irak är det utifrån ett laglighetsperspektiv. Genom att underteckna vissa internationella konventioner har USA förbundit sig att följa dem. Även den amerikanska konstitutionen binder myndigheter att följa denna. Friel och Falk kommer fram till att efter den 11 september har USA:s politiska ledning handlat utifrån ett maktperspektiv när det gäller utrikespolitiken. Man har gjort vad som varit möjligt att göra, inte vad som varit lagligt att göra. När de går igenom alla de artiklar som producerades av journalister på tidningen om Irakkriget, så finner de att det var bara någon enstaka artikel av hundratals som tog upp laglighetsperspektivet.

Den allmänna uppfattningen är att New York Times är en riktlikare i den amerikanska pressen och delvis också när det gäller den svenska, vad gäller sanningsenlighet och objektivitet, oavsett politiska konsekvenser. Om den politiska ledningen i USA under nu mer än 50 år fört krig som varit olagliga så är det tidningens uppgift att föra en diskussion kring dessa frågor så att allmänhet och politiker kan överväga att ändra på kursen. Särskilt efter Sovjetunionens fall och med USA som enda kvarstående supermakt har laglighetsperspektivet i den internationella politiken ersatts av maktperspektivet, skriver författarna.

De flesta ordinarie kolumnister på New York Times, antingen de skrev under beteckningen liberaler eller neo-konservativa, stödde invasionen men tidningen publicerade också inlägg som var mot. Det fördes däremot ingen diskussion om det principiella, och därmed skapade tidningen ingen vägledning för diskussioner inför kommande krig. När det gäller länder som Ryssland eller Kina, brukar tidningen alltid föra resonemang kring lagligheten när dessa och andra länder agerar i utrikespolitiken. (Boken skrevs 2004 men vad de skriver här blir profetiskt när man tänker på debatten kring annekteringen av Krim.) Genom att såväl internationell lag som den amerikanska konstitutionen var frånvarande både i nyhetsbevakning och kommentarer i New York Times, blev hela bevakningen av kriget i Irak missvisande, och tidningen missbrukade det förtroende man hade inför läsare och allmänhet.

Men det är värre än så. Tidningen officiella linje har ofta varit att stödja även lögner och olagligheter i den mån de framförts av det politiska etablissemanget. En av de mest inflytelserika kolumnisterna på tidningen, Michael Ignatieff, skrev den 2 maj 2004 en artikel för New York Times Magazine där han försvarade tortyr. Beslutet om publicering hade tagits före den 28 april då CBS News sände ett reportage om förhållandena i Abu Ghraib-fängelset. För första gången visades bilder på torterade irakiska fångar. The Times gav snabbt uppdraget åt Susan Sontag att skriva en artikel som tog avstånd från tortyr. Sen skrev Ignatieff en krönika den 27 juni där han också tog avstånd från tortyr. Men Ignatieffs principiella hållning är att det amerikanska imperiets expansion inte får begränsas av liberala advokater som pratar om mänskliga rättigheter. Målen för det amerikanska imperiets strävanden får inte som i Gullivers fall begränsas av tusen lagliga band.

I en senare krönika skrev Ignatieff, och här är han representativ för många i mittfåran av amerikansk politik, att i kriget mot terrorismen finns det aktiviteter som är onda men mindre onda. Inlåsning på obestämd tid av misstänkta, hårda förhörsmetoder, målinriktade mord och till och med krig i förebyggande syfte är nödvändiga för det större syftet. ”Defeating terror  requires violence”. Men varken Ignatieff eller New York Times kunde väl tänka sig att sådana här tankar skulle bana väg för en president Donald Trump tretton år senare. Men det borde de tänkt på! (Michael Ignatieff skriver fortfarande för tidningen, senast en dödsruna över Kofi Annan i augusti 2018.)

I början av året publicerades boken Fire and Fury: Donald Trump och Vita huset inifrån, av Michael Wolff. Det skrevs även i Sverige mycket om hur kaotiskt det kunde gå till i Vita huset efter att Trump installerat sig ett år tidigare och jag ska inte upprepa vad som då skrevs. Men när jag läste boken var det en detalj som fastnade och som belyser något viktigt när det gäller kriget mellan Donald Trump och medierna. En f.d. brittisk spion i Ryssland, Christopher Steele, hade fått i uppdrag av företaget Fusion GPS, att undersöka vad det kunde finnas för material om Trumps ryska kontakter och förehavanden som kunde hjälpa demokraterna och Hillary Clinton i presidentvalet.

Med hjälp av gamla ryska förbindelser sammanställde Steele en rapport (”dossier”) som var mycket komprometterande för Trump, om den var sann. I rapporten hävdades att Trump var utsatt för utpressning av Putin eftersom han filmats och avlyssnats under besök i Moskva. Det mest spektakulära inslaget var kanske att Trump i samband med att Miss Universum skulle utses, en tävling som Trump ägde varumärket till, han ska ha hyrt samma rum på hotellet som Barack och Michelle Obama tidigare haft. Där hade han låtit prostituerade urinera på sig i samma säng som Obamas legat i. Alla har säkert hört talas om denna ”golden shower”. När Fredrik Skavlan intervjuade en vän till Steele, Luke Harding, om saken i SVT sammanfattade Skavlan att även om bara en del av rapporten är sann så är den ju mycket intressant.

Steele bjöd in New York Times, Washington Post, Yahoo! News, the New Yorker och CNN till ett möte om rapporten. Alla avböjde att skriva om den eftersom det inte fanns någon bekräftelse på att innehållet var korrekt. Men så nämnde ändå CNN något om rapporten och omedelbart därefter publicerade BuzzFeed hela rapporten och därmed följde de flesta medier efter. Wolff skriver i sin bok att alla fick snabbt välja sida. Antingen trodde man på rapporten eller så trodde man inte. Bara en enda människa på hela jorden lyckades hitta en gyllene medelväg: Fredrik Skavlan med sitt uttalande att även om bara en del av rapporten är sann… Här finns ett av ursprungen till att Trump så häftigt angriper särskilt CNN och New York Times och kallar dem för ”Fake News”. CNN öppnade dörren och New York Times följde efter när det gäller beskyllningarna att Trump är utsatt för utpressning av Putin och att han lät prostituerade urinera på sig i Obamas säng i Moskva. Tror man att det är sant så tolkar man alla hans utrikespolitiska handlanden därefter, utifrån Steeles rapport.

Det finns naturligtvis en twist i historien. Steele hade också haft ett uppdrag för FBI. Kraven på en rapport som godkänts av FBI är ju mycket högre än när det gäller en rapport som är beställd och betalad av Hillary Clintons organisation eller av det demokratiska partiet. Hur som helst, när Steele läckte rapporten till media så ville FBI inte längre förknippas med Steele. Men FBI hade trots allt använt rapporten för att begära laglig övervakning av personer som arbetade för Trump enligt Foreign Intelligence Surveillance Act från 1978. Nu har en domare, Amit Meta, som i januari gick på FBI:s linje och tillät avlyssning av medarbetare till Trump som haft kontakter med ryssar, ändrat sig efter att Meta fått tillgång till ett par dokument hos utskott i Kongressen. Steele hade ursprungligen erbjudits 50 000 dollar om han kunde verifiera riktigheten i rapporten, men pengarna har aldrig betalats ut. Nu är läget att FBI kanske måste visa korten. Antingen kan rapporten verifieras eller så kan den inte det och då vilar anklagelserna mot Trump här på lösan sand. Skulle det dessutom visa sig att underrättelserapporten som publicerades den 6 januari 2017 också till stor del baserade sig på Steeles rapport så försvagas Muellers utredning ytterligare vad gäller rysslandsspåret.

Den 18 augusti 2018 gör Linda Qiu, faktagranskare på New York Times, baserad i Washington, en omfattande genomgång av Donald Trumps uttalanden när det gäller rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet och den federala undersökningen av hans kampanj. Hon säger att på Twitter har Trump använt ordet häxjakt över 100 gånger. Qiu hittar mer än 250 exempel där Trump har överdrivit, vilselett eller felaktigt påstått saker angående rysslandsutredningen. Jag ska inte återge de fall där Qius granskning visar att Trump haft rätt eller där han haft fel eller överdrivit. Den som vill kan gå direkt till hennes artikel. Jag ska ta upp några detaljer där tidningens rapportering varit vilseledande eller varit direkt felaktig.

När det gäller utredningen som publicerades den 6 januari 2017, skriver Qiu att bakom den stod the American Intelligence Community (dvs. alla 17 säkerhetsorganisationerna) och att det var deras bedömning att Ryssland blandade sig i (”interfered”) i valet 2016 för att hjälpa Trump. Men så är det inte. Bakom rapporten stod en liten handplockad grupp från tre organisationer (CIA, FBI och NSA) och deras rapport är en bedömning av ryska försök att påverka valetNew York Times har en gång fått erkänna detta men tycks ha glömt bort det.

Jag skulle rekommendera alla att följa länken till rapporten och läsa innantill. Den här språkliga glidningen har vandrat in också i svenska mediers rapportering av saken.

När faktagranskaren Qiu skriver om det andra stora spåret i rysslandsundersökningen ger hon inte hela bilden. Under sommaren 2016 publicerade WikiLeaks ett stort antal mail från Hillary Clintons kampanj. Mailen visade dels att hon och medarbetare till henne varit slarviga när det gällde placering av mailen på en säker server. Men också mail som skulle vara säkra hos den demokratiska partiorganisationen hade publicerats. Mailen skadade Clintons kampanj på så sätt att de visade att hon tagit emot pengar från finansföretaget Goldman Sachs för att hålla tre föreläsningar omedelbart efter att hon avgått som utrikesminister. Hon vägrade att publicera föreläsningarna. Även New York Times som två gånger hade sagt att Clinton var tidningens kandidat tyckte att hon skulle publicera föreläsningarna. Materialet visade också att ledningen för den demokratiska partiorganisationen, som formellt skulle vara neutral, hade underminerat Bernie Sanders kampanj och hjälpt Hillarys kampanj på traven. Fem medarbetare i organisationen fick avgå. De läckta mailen visade också vilket nära samarbete det fanns mellan Clinton och en del journalister som Clinton litade på.

FBI under direktören James Comey öppnade en undersökning som skulle visa om Clinton brutit mot säkerhetsföreskrifter genom att inte ha mailen på en säker server. I juli hade Comey sagt att han skulle lägga ner undersökningen. Men så kom nya avslöjanden och Comey fortsatte sin undersökning elva dagar före valet. Så två dagar före valdagen tillkännagav Comey att han hade kommit fram till att Clinton inte hade gjort något åtalbart. Efter valet var Hillary Clinton bitter på Comey och trodde att hela historien hade skadat hennes kampanj. Hon och medier i USA och Sverige som lutar åt etablissemanget i sin rapportering skriver hellre om stölden av mailen än om vad de stulna mailen sa om Clinton och den demokratiska partiorganisationen. I sin bok som kom ut tidigare i år (A Higher Loyalty: Truth, Lies and Leadership) försvarar sig Comey med att även han trodde att Clinton skulle vinna, och om han inte hade undersökt saken mitt under kampanjen hade Clinton kunnat framstå som en illegitim president.

Men var det ryssarna som hade hackat sig in i demokraternas datorer och släppt ut mail som skulle skada Clintons kampanj? Uppdraget gick till ett privat dataföretag, CrowdStrike, att undersöka saken. Inom en dag hade företaget kommit fram till att det fanns kyrilliska fingeravtryck i form av metadata kvarlämnade plus namnet på den första chefen för sovjetiska underrättelsetjänsten, vilket skulle bevisa vem som låg bakom. När New York Times faktagranskare, Linda Qiu, skriver om saken den 18 augusti 2018 säger hon bara att CrowdStrike var ett privat datasäkerhetsföretag. Hon nämner inte att en av grundarna till företaget heter Dimitri Alperovitch och att han är en känd motståndare till Putin. Han är också medlem av den anti-ryska tankesmedjan Atlantic Council i Washington. CrowdStrike hävdade också att operationen var så extremt sofistikerad att det bara kunde ha utförts av en stat.

Det finns en grupp analytiker som tidigare arbetat i de amerikanska säkerhetsorganen (Veteran Intelligence Professionals for Sanity, VIPS)och några av dem har publicerat en teknisk analys av materialet. De mest kända är William Binney, tidigare matematiker på NSA och Ray McGovern, tidigare analytiker på CIA. De kommer fram till att mailen måste ha kopierats av någon anställd hos demokraterna. De säger också att om materialet hade hackats så hade NSA kunnat bevisa detta. Inget av detta framgår av Linda Qius noggranna genomgång av ärendet. Däremot återger hon Donald Trumps undran varför inte det demokratiska partiet ville överlämna sina servrar till FBI som i så fall hade kunnat klarlägga saken.

För att sammanfatta så hoppas jag att det framkommit av min genomgång att de viktigaste källorna till kopplingen mellan Ryssland, det amerikanska valet och Donald Trump är för det första Steelerapporten. Om denna också låg till grund för de amerikanska säkerhetsorganens rapport från den 6 januari 2017 vet vi fortfarande inte.

Den andra stora källan är mailen från och till Hillary Clinton och några av hennes närmaste medarbetare som publicerades av WikiLeaks.

I båda fallen är uppfattningen i dominerande medier i såväl USA som i Sverige, att det var ryssarna som låg bakom. Att både Steelerapporten liksom rapporten från CrowdStrike var finansierad av demokraterna framgår om man noga läser Qius genomgång.

Att Trump är olämplig som president och att han har omgivit sig av ett ovanligt stort antal av skurkar och charlataner framgår mer och mer, inte minst genom domar och erkännanden, framtvingade av Robert Muellers undersökning.

Men medier som CNN, BBC, New York Times, Sveriges Television, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och andra som ligger i mittfåran av politiken i sina länder, har en tydlig linje i sin rapportering när det gäller Donald Trump. De tror inte att läsarna och tittarna är mogna en allsidig och objektiv rapportering. De tycker att de har ett uppdrag och att de deltar i ett krig och i krig ligger alltid sanningen risigt till. Det måste väl alla förstå?

 

PS

För en inblick i förhållandena på New York Times under 1970-talet rekommenderar jag Reporter av Seymour Hersh (Knopf, juni 2018). Hersh fick ett Pulitzerpris för sin rapportering av Song My-massakern (My Lai) i New York Times. Han skrev också för New Yorker. Han har skrivit ett tiotal böcker om bl. a Henry Kissinger, Kennedyadministrationen och Abu Ghraib, Senast har han uppmärksammats för sina artiklar om kemiska angrepp i Syrien, där han går emot den i amerikanska, brittiska och svenska medier dominerande versionen. Jag tror inte att någon svensk tidning har skrivit om detta. Han bygger oftast sin rapportering på välplacerade källor inne i en organisation och på att han följer upp och intervjuar personer som andra journalister har missat.

Hersh har förresten fått The George Orwell Award och Ignatieff the Orwell Prize.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑