Den djupa staten i USA är ingen konspiration. Den är en kropp i rörelse och består av tusentals människor inom det finansiella systemet, säkerhetsapparaten, det militär-industriella-politiska komplexet, Pentagon, Homeland Security, Silicon Valley, domstolarna och de dominerande medierna. Det skriver Lars Borghem, som bland annat läst Mike Lofgrens bok The Deep State: The Fall of the Constitution and the Rise of a Shadow Government (2016).
Publicerad i Efter Arbetet den 15 maj 2018.
Den djupa staten i USA är en kropp i rörelse

Uttrycket Deep State eller den djupa staten har sedan 1990-talet använts i och om Turkiet för att beskriva hur delar av militären, säkerhetsorganen, rättsväsendet, polisen, administrationen och byråkratin, och ibland också maffian, bildar en stat i staten som inte svarar inför det civila politiska ledarskapet.

På 2000-talet har jag hittat enstaka artiklar varje år i svensk press som använt uttrycket för att beskriva förhållanden i Turkiet, Egypten, Ryssland, Etiopien, Sverige och EU. 2018 gick tappen ur tunnan och nu  ser man ofta uttrycket.

På internet kan du lätt hitta artiklar som spårar uttrycket eller vad det betecknar tillbaka till det romerska imperiet, medeltidens Europa eller till tiden för den amerikanska konstitutionens födelse.

I Sverige har uttrycket nyligen använts i en begränsad mening av skribenter som Peter Wolodarski (DN) och PM Nilsson (Dagens Industri), för att de sedan ska kunna visa att det inte finns någon djup stat varken i USA eller i Sverige,  och om den finns att den åtminstone inte har någon makt.

Michael Hayden, före detta chef för CIA och för NSA (National Security Agency) och numera flitig TV-kommentator, har nyligen i boken The Assault on Intelligence, försäkrat att Deep State är en konspirationsteori och att det inte existerar någon djup stat i USA. Hayden var förresten i Sverige i samband med nobelfestligheterna 2017 och intervjuades då av Wolodarski.

Åt den andra extremen går Wilhelm Agrell som i en artikel i Sydsvenskan menar att varken presidenterna Richard Nixon eller Donald Trump hade eller har någon chans mot ”Washingtonträsket” det vill säga säkerhetsorganen och ”den djupa staten i dess mest utvecklade form”.

Janerik Larsson i SvD tolkar begreppet som uppfattningen att en maktstruktur styr USAs politik helt oavsett vem som är president och oavsett hur maktförhållandena i kongressen ser ut. Han utesluter inte heller en kupp av Trump mot den djupa staten.

När Blå Tåget 1972 släppte sin klassiker Staten och Kapitalet förlorade de snart kontrollen över sin skapelse. Texten kan sjungas nykter eller på fyllan av såväl moderater som socialdemokrater och vänsterpartister medan Staten och Kapitalet skenar vidare mot Brasilien (JAS) eller Botswana.

På ett liknande sätt har det gått med uttrycket Deep State i USA.

En av de första i USA som använde uttrycket Deep State var Mike Lofgren som först skrev några artiklar och intervjuades i TV och som sen utvecklat sina idéer i boken The Deep State: The Fall of the Constitution and the Rise of a Shadow Government (2016). Lofgren har en gedigen vetenskaplig bakgrund men han har också i 28 år arbetat i olika kommittéer inom Senaten och Representanthuset, därav 16 år som expert på finansieringen av den nationella säkerheten. Han har en webbsida där han regelbundet publicerar sig.

I en artikel i Buzzfeed från april 2018 intervjuas Lofgren. Han säger att begreppet Deep State har spridit sig som ett virus i den amerikanska samhällskroppen. Det används nu av Trump och av den amerikanska högern för att attackera främst demokrater inom administrationen som försöker motarbeta Trump. Det är denna tolkning som Hayden, Wolodarski och andra finner det lämpligt att polemisera mot.

Samtidigt väljer Trump att omge sig med personer som har alla den djupa statens kännetecken. Det gäller också det senaste tillskottet, den säkerhetspolitiske rådgivaren John Bolton.

Efter pensioneringen har Lofgren lämnat Washington för att betrakta den amerikanska politiken med fräscha ögon. Han förstår nu hur Darwin måste ha känt sig när han först satte sin fot på Galapagosöarna.

Lofgren är noga med att understryka att den djupa staten inte är någon konspiration eller osynlig hand som verkar i det fördolda. Den djupa staten är den röda tråd som förenar kriget mot terrorismen och militariseringen av utrikespolitiken, finansialiseringen och avindustrialiseringen av den amerikanska ekonomin och framväxten av en plutokratisk social struktur som har skapat det mest ojämlika samhället på ett århundrade och paralyserat dagspolitiken.

”Den djupa staten är vår tids stora berättelse”.

I ett kapitel beskriver han roande och skarpsynt miljön i Washington, där han själv bott så länge i ett område där tyskar som tjänat i Hitlers krigsmaskin också bodde. Personer som Wernher von Braun och Reinhard Gehlen, som föredrog att förhöras av amerikanska militärer i stället för i Moskva. Han ser likheter med den jugoslaviske dissidenten Milovan Djilas beskrivning 1957 av den kommunistiska partibyråkratin som bestående av en klick egennyttiga klättrare som drar stor ekonomisk nytta av sina positioner, omedvetna om allt som inte gynnar deras egna karriärer.

Den växande militariseringen av staden tog fart i samband med murens fall och kommunismens sammanbrott. Sedan dess har de flesta vapenproducenter flyttat sina kontor till Washington, exempelvis Lockheed Martin, Northrop Grumman, General Dynamics och brittiska BAE Systems, ägare till Bofors och Hägglunds. BAE drog fördel av en stor vapenaffär med Saudiarabien under Reagan-åren och också av att Tony Blair oreserverat stödde anfallet mot Irak 2003.

Det finns i Washington etniska enklaver som består av folkspillror som satsat på fel häst i alla krig eller konflikter som USA har förlorat. Vietnameser som höll på Diem (mördad med visst stöd av CIA) eller på dem som följde i hans spår, iranier som stödde och fortfarande stöder shahen eller dennes anförvanter och irakier eller libyer som samarbetat med CIA.

Nguyễn Ngọc Loan, den sydvietnamesiske polischefen som sköt en fånge på öppen gata inför kameran under Tet-offensiven slutade sina dagar som pizzeriaägare i Arlington, också berömd för sin militärkyrkogård som ligger granne med Pentagon. På internet finns att läsa om expansiva planer för kyrkogården, säkert behövligt med tanke på de sju pågående krigen utan krigsförklaring från kongressen (Afghanistan, Pakistan, Syrien, Jemen, Irak, Libyen och Somalia), förutom de ännu okända krigen i delar av Afrika och kanske också för kommande planerade krig.

Majoriteten av amerikaner har liksom bedövats under den långsamma, stegvisa tillväxten av den djupa staten, en utveckling som har tagit årtionden, underlättad av falska vädjanden om patriotism och sporadiska doser av fruktan.

Ända sedan Eisenhower överraskande beskrev det militär-industriella komplexet i sitt avskedstal 1961 som en fara för den amerikanska demokratin har hela bibliotek skrivits om hur vapenindustrin och militären påverkat både inrikes- och utrikespolitiken. Det finns en omfattande litteratur om banden mellan Wall Street och politiken och numera också om Silicon Valley och övervakningssamhället.

Den djupa staten blir konkret när Lofgren, efter att ha redogjort för USA:s ansträngningar att byta ut regimen i Ukraina och Rysslands annektering av Krim 2014, beskriver ett möte med vapenleverantörer i Washington där stämningen är på gränsen till euforisk.

Mindre finns skrivet om hur de dominerande medierna i regel stöder det politiska etablissemanget i Washington. I Sverige är det tabu även om Janerik Larsson i SvD med anledning av filmen ”The Post” kan skriva att ”Den jovialiska närheten mellan medierna och makthavarna stärker inte mediernas roll i samhället.” men han utvecklar inte resonemanget vidare. Här går gränsen.

Lofgren är den som hittills skarpast ser hur alla bitarna faller på plats i den djupa staten, som är något mer än bara det vanliga etablissemanget, det vill säga ett socialt nätverk inriktat på att överleva och på att berika sig och där grupptänkandet dominerar. Lofgren citerar med gillande Upton Sinclair: ”Det är svårt att få någon att förstå något när hans inkomst beror av att han inte förstår det”.

Det går inte längre att förneka, skriver han, att det var den amerikanska finansieringen och beväpnandet (som började redan sommaren 1979) av det islamistiskt baserade motståndet mot den sovjetiska invasionen av Afghanistan i december 1979 som skapade ett Frankensteins monster som tog kriget tillbaka till USA den 11 september 2001. De misslyckade krigen i Irak, Afghanistan, Syrien, Jemen och Libyen som följde i dess spår liksom oförmågan att dra lärdomar av den ekonomiska härdsmältan 2008 visar att den djupa staten är en inkompetent och slösaktig styrelseform. Med krigen kunde också hemliga fängelser, tortyr och den enorma övervakningen av medborgare i USA och andra länder expandera.

Lofgren spårar upprinnelsen av den djupa staten i USA till andra världskriget och beslutet att framställa en atombomb. Manhattanprojektet avslutade andra världskriget men blev också inledningen till det kalla kriget och kampen mot kommunismen. Hybris och paranoia gav ytterligare bränsle till den djupa staten.

Andra pusselbitar när det gäller förståelsen av den djupa staten är ny forskningav Thomas Ferguson, Paul Jorgensen, and Jie Chen som visar dels att pengarna spelar en större roll när det gäller att få politiker valda än många tidigare trott, men också att väljarnas åsikter och intressen har allt mindre betydelse för den politik som förs av administrationen efter politikernas beslut i kongressen. ”Den genomsnittlige medborgaren har bokstavligen inget som helst inflytande på den politik som förs av deras regering” säger forskarna Martin Gilens och Benjamin Page.

Denna utveckling har förnekats av svenska forskare och journalister i årtionden men plötsligt har något hänt och Frida Stranne kan i Expressen den 20 april 2018 skriva att: ”I den amerikanska kongressen finns i princip ingen kompromissvilja, pengarnas enorma inflytande gör det svårt för mindre resursstarka att få igenom någon politik alls, beslut som fattas är till stora delar gynnsamma för dem som redan mycket har…”

Hotet mot den djupa staten kommer inifrån. Finansieringen av 600 militärbaser i 40 länder och flera hundratusen militärer stationerade utomlands kan bara finansieras med stora underskott i budgeten och detta fungerar bara så länge andra länder är beredda att försvara dollarn som världsvaluta. Saddam Husseins beslut år 2000 att låta oljeexporten ske i euro i stället för dollar eller Muammar Gaddafis planer att handla oljekontrakten i dinarer växlingsbara mot guld i stället för i dollar, slog inte väl ut för någon av dem.

Små militära enheter genomför militära operationer ofta i hemlighet i betydligt över 100 länder varje år enligt Pentagons egna uppgifter. The Watson Institutevid Brown University har ett projekt för att dokumentera var kriget mot terrorismen förs och vad det har kostat och kostar.

Krigen utan krigsförklaring, militära invasioner utan stöd i folkrätten, mord på misstänkta terrorister såväl som på civila med hjälp av drönare, hemliga fängelser och bortföranden, tortyr och samarbete med och finansiering av grupper i Pakistan, Syrien, Libyen och Jemen som står de som låg bakom attentaten den 11 september nära, har skapat fler terrorister än de oskadliggjort.

Ekonomiska blockader som den av Irak, som orsakar att en halv miljon barn dör, försvaras i namn av att USA har en högre moral och större rättigheter än andra länder. De flesta skulle med all rätt aldrig förlåta eller ha en överslätande attityd till sådana brott, om islamister eller Putin var den skyldige. Men den djupa staten i form av Madeleine Albright tyckte kriget i Irak var värt en halv miljon barns död och hon och USA har kommit undan med det även i många svenskars ögon.

Den djupa staten är ingen konspiration. Den är en kropp i rörelse och består av tusentals människor inom det finansiella systemet, säkerhetsapparaten, det militär-industriella-politiska komplexet, Pentagon, Homeland Security, Silicon Valley, domstolarna och de dominerande medierna.

Det som förenar är tron på USA som det exceptionella landet som har ett unikt uppdrag i världen och att de som ska utföra uppdraget är en elit som har rätt att samtidigt berika sig. Äpplet rusar mot marken så länge som den geopolitiska världsdominansen är målet och finansieringen av krigen med stöd av dollarn som världsvaluta kan fortgå.

Lars Borghem